Chanel

Det Alternativa Folket-
Nu My People, nu ska jag dela med mig lite, , lite av allt som dansar i mitt lilla huvud just nu, fantasier, tanker, ideér och drömmar..

Nu har min hjärna som vanligt
börjat dansa iväg i olika rikningar, Och jag vet att dem som känner mig väl och känner till mina nojor kommer typ tro att jag skämtar när jag berättar nu vad som dansar i mitt huvud, hahaha, men samtiidgt tror jag nog såhär att om man känner mig så vet jag nånstans  att dem flesta alltid har tro på mina utflippade tankar och nya ideér,  kanske för dem alltid litar på alla tur jag haft, förr eller senare kanske turen tar slut, ingen katt har längre nio liv såååå med det sagt så borde jag egentligen vara försiktig med att gambla om våra liv som insats visst har jag  taggat ner rejält efter jag fick barn, , men va faaan  , Det är en del av livet, gambla och låt hoppas på en galen men spännande resa ,
 
Som jag nämnt har ju mkt förändrats i mig,  mentalt  , och allt som var ett BIG NO innan tillåter jag mig själv att testa om jag nu får känsla för det såklart, , och nu har jag kommit på en sak som jag så många gånger tänkt:: WOW FAN VA HÄFTIGT men som jag aldrig funderat på att själv testa, , ni vet ju att jag vill nånstans leva som nån slags halv hippie life? sådär lite udda och allmänt utanföfr allt den stilen jag levt fram tills nu, även om jag levt det och älskat det så känns det som jag levt ut detta, i 30 år, skulle jag fortsätta leva på samma sätt så kommer det bli en dålig repris i 30år till, jag vill hitta nya sätt att leva på, , ,jag tänker inte på att dra iväg på olika resor  då det intresset aldrig varit stort nog, men skapa en livsstil som skiljer sig från det man levt tidigare,  så kommer jag på världens läskiga , spännande och mäktigaste idéen, ,  JAG VILL BO PÅ ETT KOLLEKTIVT BOENDE ahhah JAAAAAAAAAAAAA!!!!!! JA JA JAAAA!!
Jaaa, jag vet, jag är väääldigt mån om min egentid, mitt privata, hatar att se grannar, orkar ej säga hej för då vill dem prata i 1 timme, jag har hela mitt liv haaatat det, men så kommer jag på mig själv, WHY NOT, jag har ju nyss" genomgått en stor personlig förändring som gör att jag städar ut det gamla och tar in "nytt" tänK , jag ser min framtid som nått helt annat än mina 30 år som nu passerat, jag söker boende så varför inte  passa på att verkligen testa sina vingar på riktigt och på ett nytt och utmanande sätt ? jag vill ju ändå  inte bo sambo med nån på långa vägar så  varför inte testa nått som jag aldrig testat ist, det är mer skrämmande tanken av att dela boende med en partner än det är att dela med flera, det säger sig själv liksom, så varför ska jag bara leva antingen själv eller med en partner ? varför inte kollektivt? varför inte med flera familjer ? varför inte kollektivt för vänner och deras familjer, varför måste det vara "själv" eller med partner eller bästa vännen ? nejdå, jag har fått upp ögongen och öppnat upp min lite boho-själ  som alltid varit där och spökat men som  jag  helt enkelt inte haft tid för, men nu vill skriker hela min själ efter ett nytt levnadsätt   

Jag hade seriös kunnat tacka hellre JA till kollektivt boende än vanlig lgh imorgon, missförstå mig inte, hade tagit VAD som helst idag men om jag hade haft lyxen att välja så hade jag gått all in för att testa kollektivt, ,  jag hade helst av allt vilja bo med just intressanta och unika lite udda individer, Om Jag själv fick drömma fritt , vilket aldrig kommer hända men låt oss drömma att jag kan få handplocka personer till det perfekta kollektiva boendet, då skulle jag vilja ha en riktig superblandning av folk och gärna ett kollektivt boende som är så "jordnära" som möjligt, och då menar jag lite hippiestyle, nästan lite flowerpower style , lite omodernt "bortglömd" villa i utkanten av storstaden men nära till allt, lite trägård därute som man kan odla typ örter och sallat ,  En charmig äldre hus/villa med nära till natur men ändå mitt i "centrum", ,  och av människorna vill jag ha folk som bryr sig om annat än  deras hår och kläder, status i samhället och annat oväsentligt, vill ha personer som kanske inte alls är som mig men värdesätter samma saker i livet och har brinnande passion för det lilla dem tar sig för varje dag, jag vill ha nån riktig  hippie , nån akademiker, nån  konstnär , en  poet,  en musiker,  nån  som jobbar som lärare som brinner för samhällsfrågor  och nån som backpackat en hel del och varit ute i världen än bara som "svenska turister", , kanske ett äldre par eller en äldre person som behöver lite hjälp med tex hushåll/ matlagning men klarar sig fint att sköta sin egen hygein m.m., . , och nån vegan och nån som syr sina egna kläder hahah helt hippie life med random folk,  , , snacka om att verkligen mitt i det tråkiga  vardagen få ut så mycket av livet genom varandra, om så bara att sitta med den här äldre damen eller paret och spela sällskapsspel och lyssna på deras historia från äldre dar,  , så mycket utbyte man skulle fått ut av varann,  , jag vet inte vilken kategori jag skulle  hamna i  och vad jag skulle bidra med,  men halvt normal halvt obegriplig.. Hahha, men hade gärna sett att någon  som oxå  har passion för mat och matkulturen, , Och hade jag verkligen fått bestämma fritt hade vi gärna bort i  gigantisk trä koja, då snackar vi hippie life, med ute bio på sommaren och en hippie garden party på sommaren. HAHHA .  leva på fisk som man fiskat  själv och laga mat direkt från ööppen eld.. ååååhhhh , Ge mig!

Okej vi lever i Sverige så jag kan glömma vissa saker pga ostabilt väder och en kyla som tar dö på oss. men det är ändå en börja att känna att man vill öppna upp ett nytt  sätt att leva på , byta livsstil total och jag är så jävla nyfiken så det kliar i mina fingrar....  När jag är färdig med nått så kan jag verkligen inte bärga mig till nästa kapitel, min livsbok kommer fan ha extremt många kapitel, och inget av dem hänger alls ihop med varann, inte för dem som läser... När man släpper alla sina nojor som begränsar en, då är man verkligen fri att göra vad fan som helst som gör en nyfiken ! Livet gör mig SÅ nyfiken !

jag har sökt en hel del på detta med kollektivt, , och jag har letat mer kollektivt än jag letat vanligt boende nu det sista,  ser plötsligt så många fördelar att leva med folk som verkligen valt det kollektiva livstilen, möta andra med olika stilar, folk med olika sätt att se på världen, mötas och försöka ha nytta av varann, INTE försöka lära sig  bo med dem, utan få utbyte av varann, det är stor skillnad.. Vi människor fastnar SÅ mkt i våra egna att vi glömmer bort hur mkt vi verkligen kan få ut av varann, som tex det här sättet.. olika människor som möts, spelar ingen roll om ni är en familj, eller att du är själv, eller bara har en partner, eller vad det är, om du är grön, gul, svart, vit , utan man kommer med öppet sinne för ett nytt sätt att leva på,   vad mycket mer man hade gett av sig själv, vad mycket mer man hade ansträngt sig själv , vad mycket mer man hade fått ut av en helt vanligt dag, jag har , läst om massa olika kollektiva, några är mindre , andra större, vissa mer moderna och andra behåller den gamla stilen , enkel med mkt grönska och kofus på välbefinande  och en annan  riktar in sig på kulturfolk och en annan var vegansk kollektivt , , .., kan tänka mig mindre kollektivt först för att hitta ett större senare om den livsstilen känns helt rätt,  , detta ska inte bara vara tillfälligt boende även om det första kollektiva ska ju vara som en prövning,, och det är ingen livstids kontrakt direkt, , passar det inte dig så flyttar man ju bara , som vilket annat boende som helst,  ,,trivs man inte på kollektivet så kanske man får söka sig  till eget eller kanske ge andra kollektiva en till chans,tror omöjligt att man hamnar på bästa kollektiva boendet diret, då måste man ha super tur,  Men jag känner med hela min kropp att detta är exakt vad jag vill , åtminstone testa på det, , dock kollektivt i tex en större stad, hade aldrig testat det här tex, för i större stad är man dessutom mindre hemma och jag vill ju även att den livstilen flätar sig med mina andra intressen ,  Jag vill skapa en helhet med intressen och livsstil.. och verkligen gå all in...  nu är det slutskumpat, nu vill jag dricka grönt te och bära stickat HAHAH; Nej då, en hippie med V.I.P edge bara ;) !
 
Detta med att bo kollektivt är ingen idé man SÄLJER in , utan det är nått man verkligen ska känna från hela kroppen och själen, att leva på annat sätt än det som vi kallar för "normalt".. detta sättet att leva på skulle ge så mkt för mig och även mitt barn,  Det gynna på så många sätt, och inte minst ekonomin, vissa kollektiva är lika dyra eller dyrare än vanligt boende men det är isåfall dem moderna med gym osv, men bortse från detta , tänk,  mitt barn skulle lära sig snabbt det där med samspel med andra, möta och  funka med alla typer av människor, möta alla intressanta individer ,  kanske fler som har barn och dem kan skapa minne för resten av livet, att alltid ha en kompis att springa över till och vi alltid vet vart dem är, bara öppna rummet och springa ut till allrummet och se sin kompis, barnens dröm ju, jaa, OM det finns fler barnfamiljer   , vilken start på livet, först bo ute på kusten med fantastisk lugn och harmno, bo på en av stadens finaste kvarteret i nybyggt med grannar man sällan springer på, för att sedan kastas in i "big city" kollektivt och alla människor och  nya intryck, hahah Så cooolt för det "lilla" livet som blir 5 snart,  Han som tycker så mycket om människor  , lviv och rörelse skulle nog verkligen trivas som fisken i vattnet, han har min sociala sida, men inget av min "ensam varg" sida, jag har varit socialt ensam varg hela livet, Nu kanske man får testa på att vara helt social, i större sammanhang och se hur det slutar, häfitgt att ni är med på min resa , som svänger hela jävla tiden ahahhha!  Bli inte åksjuk bara!
 
Och vet ni när jag bestämde mig för att börja själv kolla upp detta? , det var framförallt för 1år sen, men trodde inte riktigt det fanns, bara student kollektivt, så jag tänkte inte så mkt mer på det,  sedan kom idén igen när jag var i Gbg och skulle ha "hippie semester vecka" med grabben i somras om ni minns, , då gick vi runt där på majorna och genom gamla mysiga gator med mina flumkläder och jag kände mig så friii och levande för första gången på väääääldigt många år, , då föddes det ännu en stark kärlek för den livsstilen, bohemlivstilen, jag ville där och då frysa tiden och  stanna, jag hade staaaark ångest när jag skulle tillbaka till kusten, för jag kände med hela min kropp vad jag behövde göra, FLYTTA, för det var första gången på alla dessa år som jag blev förälskad i staden, Gbg stad, som jag haft relation med sen tidig ålder , pendlat tilll jobb , studie , kärlek , olika kärlekar, vänner, frisören, och fester, jag pendlade dagligen mellan Gbg och min Bo-stad, Gbg var mitt hem, men ändå inte, dem  oändliga avenynkvällarna där man automatisk stod med på gästlistan ,  gogodanskvällarna där, filminspelningar, shopping längst avenyn , mera jobb, massviss med hotellvistelser, musikvideoinspelningar, nyråsfirande , sommarkvällar i slottskogen med kubb och vin och öl, sambakvällar, alla efterfester på avenyns vackra pampiga hus, , Gothiacup dagarna när man var liten, Göteborgskalaset år ut och år in , så mycket jag har upplevt i den staden men aldrig då förälskade jag mig i staden, nej, det var nu  när jag stod där i mina bohokläder och strosade på gamla gator och besökte vintagebutiker , det var då jag föll hårt för den här staden, jag ville flytta med detsamma, ,och flytt kändes såå långt borta så jag ville ist fly, och stanna för gott på min hippiga seemester i Gbg,   Jag ville ge mig hän för denna passion, ,Men jag åkte hem och lämnade staden åter igen, och drömmen om hippiga dagar regnade sakta bort, ikapp med hösten och vardagens måsten...,

Sedan läser jag åter igen om flickan Engla som blev mördad för många år sen, ett fall jag går ofta tillbaka till, så hamnade jag på hennes systers blogg eller liknande där hon skriver om när dem var små och bodde kollektivt och var vegetarianer och lite hippie och att det var typ bästa tiden av livet för dem fick ut så mycket av varje vanlig  då, DÅ smälte jag på riktigt igen från tomma intet hahaha, då tänkte jag:  " Men FAN va häftigtt" att få leva sådär, så jag började då leta vidare på detta igen , hur går man till vägar och hur kan man söka sig till ett sånt boende ,, , detta var väl för 4 månader sen då jag riktigt tog tag i sökandet efter kollektivt, , så tanken har bara växt starkare och starkare tills det blev klart för mig att jag hellre tar kollektivt än vanligt, då förstod jag att jag var riktig redo att åtminstone testa ... det var lite skrämmande i början när det var färskt och jag tänkte på mig som värnar så mkt mer om mina "nojer" , tills jag bad mina nojer flyga och fara, plötsligt öppnades en ny värld, som jag vill utforska ,  Ja, det MÅSTE vara möjligt att leva livet annorlunda. !  Slippa vara beroende av EN person och ist vara fler i ett större gemenskap.! 

Nu är det inte säkert att jag flyttar till ett gemensamt boende imorgon, det kanske kommer ta sin tid, , det kanske inte finns platser, MEN förr eller senare kommer jag välja den här livsstilen, finns det  inte plats nu, så kommer jag ställa mig i Kö hos dem olika, även om  jag börjar med vanligt boende så vet jag exakt vad jag skulle vilja testa på senare även fast att jag skulle önska flytta imorgon till kollektivt för  jag kan fan inte bärga mig, 
helt sjukt att tanken slog mig att  skulle kunna sälja av mitt "ALLT" utom våra kläder, lite leksaker,  dator, mina 2 kistor och sängen. och slänga resten och säga bye bye .. hahaha , seriös nu och handen på hjärtat, mina porslin och vissa glas får oxå följa med, resten skiter jag i... sälj eller släng, I dont care... 

Mitt barn kommer ha äventyr i sitt liv med en mamma med en  Freaki and Hippie soul !   ..  Tänk om jag skulle hitta ett sånt boende och stormtrivas med den livsstilen, fan vad jag skulle satsa stenhårt på att starta en blogg på sidan om  som bara handlar om livet på ett  kollektivt, hur det är, för och nackdelar, men om jag trivs riktigt bra så kommer jag ju såklart lyfta det bästa med att testa new lifestyle,  Få andra att förstå att det finns mer än bara att bo själv eller bo med sin sambo eller bara sin lilla familj, folk lever på lyckopiller och dem har allt, undra varför! Folket behöver mer än dem få personerna som dem gjort sig beroende av ! Livet är mer än så, Jag vill vakna varje dag och känna extrem passion , inte för någon, eller några, men för själva livet, , på den resan den tar mig på:=)
 
Med det sagt bjuder jag på en av mina favoritlåtar som följt mi länge som oxå är en av dem låtarna och videon som VERKLIGEN får igång min längta till "flower power lifestilye, LOVE LOVE LOVE IT  ! Har bjudit på denna videon tidigare men den sitter som en DRÖM just nu !
 
 
Gåva Från Ovan
 
Jag blir sällan jättesjuk,
jag kan bli små  hängig, kroppen segar och yrar sig, känner mig inte hundra, men blir mycket sällan riktigt sjuk, vilket jag är så oerhört tacksam över,, verkligen riktigt tacksam, att jag egentligen nästan hela mitt liv slapp svenska sjukvården, jag vet att mycket är bra, men det som är fel är riktigt fel också, alla bra saker tar tyvärr inte bort det dåliga,  så jag är rädd att hamna där, vara i behov av dem för min förfriskning, , Tycker djupt synd om dem som bor på sjukhuset dag ut och dag in,.. vi pratade just om detta tidigare idag jag och en kompis, hur mycket vi glömmer, vi som är friska, hur BRA vi verkligen har det, oavsett hur vi har det i övrigt i livet med motgånger med familj, barn, ekonomi så är vi SÅ rika när vi har hälsan, med hälsan på våra sida är vi SÅ rika på livet..  Vi  är dem lycklig lottade som är friska  och kan röra oss fritt, imorgon kansske jag säger NI är lycklig lottade som är friska men just IDAG så tillhör jag dem "lycklig lottade" som borde vara mer tacksamma... Jag är tacksam för min hälsa, riiktigt riiiiktigt jävla tacksam, den har inte varit på topp under 1 veckas tid nu , men jag kan röra mig fritt, jag kan andas utan ansträngning, jag behöver ingen medicin,, just nu,  jag mår mycket bra.. att kroppen känns slö och matt ibland är inte så konstigt, den håller oss uppe hela dagarna , inte konstigt att den ibland säger ifrån,  så den här kroppen som är lite ur form just nu är inget konstigt, den får bära mycket, den har burit mig i 31 år, den har all rätt att känna sig ur form time 2 time...

Jag har såklart  haft en del riktigt jobbiga " sjukdomar"  men kan räkna dem på en hand, när jag var liten var jag SÅ sjuk att man trodde att jag alltid skulel komma att behöva gå på medicin/spruta hela mitt liv, Om jag nu hade tur att bli gammal,   Jag var så sjuk att jag var på sjukhuset i flera månader, och man gav mer eller mindre upp då jag aldrig blev bättre, jag blev bara tunnare och tunnare och man sa till min mamma och pappa att sjukhuset inte kan göra mer, utan jag får somna in, jag var 2 år car, jag hade vid den tiden börjat prata bra och gå och göra allt som alla barn i den åldern kan, men sedan slutade allt, jag slutade gå, prata, äta och ingenting fungerade på mig längre, det var i den vevan jag hamnade på sjukhuset och släktingar kom från land och rike för att ta farväl på sjukhuset då man hade varnat familjen att chansen för överlevnad är egentligen NOLL, dem kunde inte göra mer och jag var liten som en sticka,, detta fick jag berättad för mej flera gånger och mamma spelade även in detta på band och skickade till mig när jag hade flyttat till Sverige. Hon ville förklara för mig varför hon alltid varit extra rädd hon var om mig som andra ibland kunde tolka som att jag var "favoritbarnet", Men hon sa att hon var så nära på att förlora mig och det fick bara inte hända,  jag var hennes mirakel barn, som överlevde mot alla odds..   När man sa på sjukhuset att dem inte hade någon som helst hopp kvar, så blev min mor rasande och bestämde sig för att ta mig hem trots attt man sa att det var en stor risk, men hon menar på att hon inte kan ha barn där alla gett upp hoppet, hon skulle minsann göra detta själv med läkare som skulle komma på besök och ge mig sprutor, och sagt och gjort så gjorde hon detta, och som hon själv stolt brukar säga: " jag matade henne varje dag med min kärlek och värme" och sakta men säkert började jag få tillbaka livet,  jag började på nytt lära mig krypa för att sedan gå, jag började lära mig äta och prata, jag fick börja om från noll, och allt tog sån tid men till slut kom jag igång även om jag började prata lite mer otydligt och gick lite snett ganska länge, men livet kom tillbaka,   men jag levde ständigt med män /doktorer som kom hem till oss ungefär 2gånger om årer för att ge mig olika sprutor, det var "BIG TIME" för mig varje gång  för jag HATADE sprutor , , jag var liiiiivrädd, så mina föräldrar slutade säga till mig men jag kände av energin så fort det började närma sig, , när männen kom så sparkade jag och slogs för mitt liv när dem försökte hålla fast mig för att sprutan ej skulle gå sönder m.m., det var alltid minst 3 män på mig för att hålla fast mig, fanns ingen annan utväg och det var verkligen mardröm, jag har fortfarande extrem rädsla när det kommer till sprutor, vill bara sparka bort alla som har en spruta i handen,  ..Sista 2  åren i hemlandet kan jag inte minnas att jag fick någon spruta mer , verkade som jag hade fått livet tillbaka så gott som helt.. utan mediciner och sprutor!! Än idag vet jag inte vad det var för sjukdom!
 
Och jag har sedan dess inte blivit SÅ allvarlig sjuk , ett par gånger till när jag var runt 6 och 7 i hemlandet och även där blev jag sängliggande i flera flera veckor, men just efter flytten till Sverige har jag mått egentligen PRIMA, och inte först sent in i åldern runt 20 plus som jag började bli "vanligt sjuk," som resten, hade knappt förkyldning under hela min tonår, var i princip imun mot ALLT, hade mkt sällan huvudvärk och feber och förfkylning,  jag var en mycket frisk tonåring som tur, kanske mentalt störd hahahhaha men aldrig fysisk , det var när jag egentligen började jobba med barn som jag började få lite mer av "vinterförkylningen och feber och allt det där", så trots svår, mycket svår start i livet med livshotande sjukdomar så har jag varit en av dem som kan vara extra tacksam över sin hälsa

Jag har dock haft 2 eller tre rikttigt jobbiga "sjukdomar, som inte var så kul,  runt 18-19 fick jag vatten i lungorna, mindre kul, och när jag var 24 fick jag gallsten som var riktigt jävla pain in the assss , sedan hade jag en period jag hade svår allergi mot pälsdjur, vilket jag har än idag men just då gick det ofta på andningen, kroppen full av utslag , rygg och magen, som STORA brännsår, eller som att nån varit där med bälte, och efter utslagen gick det på andningen och jag en gång var hela halsen som igentäpt och jag fick akut åka in men efter det fick jag mkt starka tabletter för allergin,  en annan gång när jag var 15år hade jag magbekymmer, gick inte på toa på nästan 2 veckor, dem körde in mig och man gav mig allt för att komma igång men min kroopp vägrade ta emot detta, jag var sängliggande och kunde inte äta, såg ut som en pinne med stenhård mage, när man försökta ta ner mig till sjukan åter igen och flera var nu inblandad då man undrar vad nästa steg blir, då var jag SÅ svag och svimmade av i hallen när jag skulle klä på mig för att åka in., kroppen gav upp och det var FRUKTANSVäRt Process att få igång magen, glömmer det aldrig, och är än idag är magen nått jag ofta måste ha koll på, . SÅ nog har jag erfarenhet av svåra sjukdomar och känslan av att vara hopplös och lämna sin hälsa i händerna på nån annan, inte ens kunna andas utan att det smärtar i hela kroppen,  inte kunna gå på toa fast att man vill, och av den vetskapen är jag SÅ tacksam att jag idag, här och NU, är jag frisk , av vad jag vet iaf, för imorgon är ju en ny dag och nästa vecka kanske livet förändras för alltid pga sjukdom , ingen vet, alla lever vi utan garanti om våra hälsa, man kan få tråkiga nyheter, som kvinnor får varje år, man kan råka ut för olycka, man vet ALDRIG, men här och nu, TACK guuuud, att mitt barn mår väl, mer än väl, och att jag mår bra , att jag mår såpass bra att jag kan sitta här och skriva så långt inlägg utan att få kramp i fingrarna! Vilken gåva, från ovan!
 
När Döden Kallar-
Känns ibland som jag gått in i en period där jag planerar livet efter mig, jaa, som den kontrollfreaka tjejen som jag är får jag en liten panik när jag tänker på att jag kanske lämnar jordarlivet plötsligt och det blir tyst, inga önskemål efter mig, , Dem som säger sig  känna mig, hur väl känner dem en för att  få in min sista önskemål Hos vem skulle jag helst att min son hamnade hos? vem skulle kämpa för den delen för att få igenom det ??

Hur skulle du vilja ha det efter att du lämnat allt detta bakom dig? om du får ha en sista hand med i spelet, vad skulle du göra och vad skulle du önska, det sista avtrycket  som tex din egen begravningsmusik. 
Men det viktigaste är ändå,  Hur skulle min son klara sig väl vidare i livet utan mig ?  Gick såpass att jag nu började med att lära min son hur han ska ringa 112, det har vi tränat på en del innan och han kan det väldigt bra, men när det väl gäller, kan dem verkligen allt ? vad dem skall säga , om jag ramlar ihop här hemma eller mitt i nattan somnar in och inte vaknar mer, vad ska han tänka på och vad ska han göra, , kommer han att tro att mamma sover bara eller skulle han reagera ? nu låtsades vi  iaf ringa 112 om det ksulle bli så att mamma inte svarar någon gång, han var så himla duktig att jag näääästan fällde en tår där, han ringde och sa var i Sverige vi bor, vad mamma heter för och efternamn , vilken dagis han går på och adressen, han nämnde några ointressanta saker som bussar sov men han var duktig och svarade på mina viktigaste frågor samt, vad som hänt, och viktigaste är att inte lägga på och gå ifrån ,

Vi gjorde det till en kul grej och han gillade att lära sig detta och gud vad stolt jag var över hur väl han beskrev allt,  Jag hade önskat komma tillbaka från de döda och pussa ihjäl honom om jag då kunde se från andra sidaan vilken liten hjälte jag lämnat efter mig, mitt avtryck i detta livet.. jag hoppas det lever vidare  väl, så väl...

Allt blir så påtagligt när jag skriver detta, blir sorgsen men det är samtidigt ett ämne vi människor (SPECIELLT JAG) undviker då jag är alldeles för känslig när det gäller döden, vi vill inte veta av det trots att någon varje dag förlorar någon, trots att vi VET att ingen av oss kommer ut levande, vi tror att vi sätter våra liv i händerna på döden om vi talar högt om den, pratar vi inte om det så kanske dt aldrig händer, tänker man, , oxå drf blir det som jättechock varje gång någon dör, det är sån tomhet, så slutgiltig, att aldrig mera återvända, inte fysiskt iaf, och inte i samma kropp, inte samma medvetande, våra barn är inte längre våra barn om vi nu skulle säga att man "återföds", så slutet är verkligen slutet. , inte så konstigt heller att det blir sån chock varje gång, ingen har liksom hunnit förberedda sg, man vill alrig göra sig redo för nått sånt  men det är en del av livet, säger dem visa!  

Nu gick jag så långt att jag nu tog hem försäkringsbolaget och dealade lite med min livförsäkring efter mig,  han måste ju få nått "ordentlig" som väntar han när han blir 18år utan supportsystem, hoppas det aldrig händer men det är det som skrämmer mig mest, så jag behövde få det gjort, men det var ändå skönt att göra vissa vissa saker, förberedda sig praktiskt.. ta reda på hur och vem som skulle kämpa för hans rätt att vara i rätta händer. Henrik skulle vara den personen, han planerar själv hur han kan ändra sitt arbeta, sitt schema, sitt liv när och OM nått skulle händer mig, om jag tex finns men blir svår sjuk eller att jag tappar förståndet , ni vet, att man kämpar som ensam vuxen person i ett barns liv utan någon familj och släkt osv nära till hands att luta mot om mna ibland skulle behöva det,   vilket innebär att jag inte ens har "råd" att bli svår sjuk/sängliggande eller bara få hjälp av när saker och ting blir bara för mkt att bära om det skulle bli för mkt någon gång, man vet liksom inte, hur mkt en enda person orka bära och HUR LÄNGE, drf har jag svårt att ta till mig när folk säger att dem tycker man är grym som klarar allt själv, inte just "utan partner", men utan någon nära anhörig alls egentligen, när det kommer till att bara bolla med sin egen mor om något oroar en gällande barnet, bara som när sonen opererades när han var 1år, att få gå runt och bära det själv, inta bolla med någon eller ringa nån nära anhörig som stöttar en, , för jag ringer inte vänner och bollar om sånt, utan då litar jag på att jag är starkast och ingen av "vänner" riktigt kan hjälpa mig iaf, då vill jag helst ha  en mor,  eller syster, nära kusin, eller till å med barnets pappa, dem flesta som lämnar en relation har ju ändå den  möjligheten att ha personer som snabbt skulle rycka in om nått händer mamman eller om mamman skulle behöva extra hand,  så det handlar verkligen inte om att hylla eller lyfta några "ensamstående", skulle det bara handla om ensamstående med varannan vecka  samtidigt som jag har släkt och familj så hade jag ägt total haha, hur svårt kan det vara, att vara mamma varannan vecka och samtidigt ha stöd med uppfostran , då hade jag  varit morsa med dubbel ork och energi liksom, så det handlar inte om ensamstående fall,, utan mer om att vara ensam person med stort ansvar  utan anhöriga nära att ibland genom livet luta sig emot, få stöd ifrån eller bara tips och råd,  för detta behöver dem flesta jag känner med barn, till och med dem som har partner så behöver dem mormors hjälp när dem är sjuka, eller någon syster som kan rycka in och hämta på dagis osv för man ska på ett möte eller vad som helst, allt detta bär jag själv när det kommer till att vara ansvarig vuxen i hans liv, , det är då  inte så konstigt om det till slut faller och man går in i nån jävla vägg och klarar helt enkelt inte av att bära mer, det är väl min största rädsla men oxå det som motiverar mig att orka en dag till och en dag i taget, , jag uteslutar inte att det skulle kanske inträffa och jag vet att jag är i riskzon för detta bakslag, också därför tänker jag mkt på detta med mitt välmående, , att jag har en inre ro och "stabil psyke" för att kunna möta dem dagliga motgångar som jag måste lära  bära själv, ,, , jag måste se till att JAG mår bra på MITT sätt så att jag skall kunna ta hand om en annan person som bara har mig, han har ingen mormor, morfar, moster, farfar, kusiner, you name it, skulle jag flytta till hemlandet imorgon skulle han ha en hel stad med släktingar som , men HÄR och nu så är läget som det är , jag är ensam släkting och drf min största noja är dagen då allt skulle falla och jag inte skulle kunna ta mig upp från sängen för att luften helt enkelt  har gått ur  min kropp,, skulle jag bli så utmattad och  låta mig själv falla så skulle jag tyvärr falla så hårt och jag skulle säkert inte kunna ta mig upp, drf är jag vääääldigt mån om att mitt psyke fungerar som den ska,  jag hade ALDRIG klarat den här resan såhär lånt om jag inte la mycket tid på att möta mig själv och mina svårigheter , speciellt det  mentala, , den får  helt enkelt ej svika mig för då är det kört för mig, min förmåga att manipulera mitt psyke att orka lite mer har varit min riktiga räddare  , ta mig på ordet.., ,,

Så med det i H.enriks åtanke och hur H.enrik ändå vet om min utsatthet så planerar han mkt hur han kan jobba hemifrån, ändra arbetstider, planera så han kan ha ett barn i sitt liv om det skulle komma att behövas, och det är jag evig tacksam för som ni säkert förstår även om jag hoppas varje dag att det aldrig skall behövas, han har såhär lånt varit GULD,  jag vet inte hur han är imorgon men i 11år har han varit min klippa, min bästa vän . SÅ När H.enrik hörde allla mina planer och förberedelse började han bli en aning orolig  , han tror att jag har gått in i nått mörkt nu i mitt huvud och att jag har tankar som jag inte delar ,, hahaha,  så är det ju såååklart inte, men jag förstår hans oro när jag ställer hundra frågor om döden efter döden, kring döden, mina önskningar kring begravning,  och personer jag efterlämnar. och bara saken, vill jag bli till aska eller ruttna i en grav ?  den saken är fortfarande svårt , jag skulle vilja bli uppstoppad lik så jag kan leva vidare vacker som en konstverk på någon galeria där folk kan komma och beundra dödens verk  :o ,  , men hur bra är det inte att försöka förbereda sig lite  , jag är lååååångt ifrån färdig med mina önskningar och men det är bra att jag vågar ta tag i detta med små steg... ?  Som tex, vilken låt skulle ni vilja ha på begravningen ? Vet ni ens detta ??

Låten som spelas när dem bär in och ut kistan, texter, jag vill kunna ha en röst från andra sidan, sätta sista pusslet och tacka för mig... och det viktigaste som har speglat mitt liv är ju musik och texter, första texter/dikter jag skrev vad jag så gott som 6 år, men då skrev jag om gud och tro och läste i kyrkan, sedan gick det över till texter, så jag skulle vilja skriva några verk, eller spara ett par av mina favoriter som följt mig, det skall dem läsa på min begravning, en av dem är helt klart "FOTSPÅR I SANDEN" den texten SKA läsas på min begravning,, och jag som har en ganska s speciell musiksmak, vem skulle ens lyckas träffa heeeelt rätt om jag inte säger det i tid ? dem skulle säkert spela nån dålig balad som jag säkert kommer hata från andra sidan, ahhah  Men nu gör jag det officiellt och offentligt,  här är åtminstone  den låten som jag vill ha på när man bär in/ut kistan, och när dem hissar ner mig,  det finns andra låtar oxå men denna måste helt enkelt vara med, SÅ ni alla som är osäkra, nu vet ni, det är bara att klicka in till min blogg som skulle då leva vidare and just play me the music, Just den här låten, den här videon, med denna artisten, INGEN ANNAN, bara denna versionen !

Den är såååå otrolig vacker , inte nog med att den här låten i sig är liksom heeeelt magiskt, men den här versionen alltså, den ger mig alltid något mer, ett slut, ett sista farväl, jag ser mig själv med vingar , knackar på himmelporten och blir insläppt, jag vill tro att jag hamnar där, trots en del felsteg, jag känner en sorg men samtidigt säger den här låten mig att dem ska tänka att jag verkligen har knackat på himmelorten och blivit insläppt, jag är inte vilse och gud har ej avvisat mig,, utan jag är där jag skall vara och att min tid var kommen just när min tid var ute...jag hoppas ocl det sker när jag är gammal och grå och redo att säga tack och känner mig färdig och redo att släppa taget, ,
När min tid är inne ska jag känna det i min själ så som citaten jag skrev på en klocka jag gjorde på slöjden när jag satt inlåst och den citaten följer mig i allt genom mitt liv: YOUR TIME HAS COME WHEN YOU KNOW YOUR IT IS OUT-   och då vill jag även ha den här låten oxå, jag behöver den här sidan av galenskap med , I Want to be free and the time is on my side
Och denna skulle vara my last song to my son, just den här versionen oxå,  My sweet baby, Stay forever Young,