Chanel

När Döden Kallar-
Känns ibland som jag gått in i en period där jag planerar livet efter mig, jaa, som den kontrollfreaka tjejen som jag är får jag en liten panik när jag tänker på att jag kanske lämnar jordarlivet plötsligt och det blir tyst, inga önskemål efter mig, , Dem som säger sig  känna mig, hur väl känner dem en för att  få in min sista önskemål Hos vem skulle jag helst att min son hamnade hos? vem skulle kämpa för den delen för att få igenom det ??

Hur skulle du vilja ha det efter att du lämnat allt detta bakom dig? om du får ha en sista hand med i spelet, vad skulle du göra och vad skulle du önska, det sista avtrycket  som tex din egen begravningsmusik. 
Men det viktigaste är ändå,  Hur skulle min son klara sig väl vidare i livet utan mig ?  Gick såpass att jag nu började med att lära min son hur han ska ringa 112, det har vi tränat på en del innan och han kan det väldigt bra, men när det väl gäller, kan dem verkligen allt ? vad dem skall säga , om jag ramlar ihop här hemma eller mitt i nattan somnar in och inte vaknar mer, vad ska han tänka på och vad ska han göra, , kommer han att tro att mamma sover bara eller skulle han reagera ? nu låtsades vi  iaf ringa 112 om det ksulle bli så att mamma inte svarar någon gång, han var så himla duktig att jag näääästan fällde en tår där, han ringde och sa var i Sverige vi bor, vad mamma heter för och efternamn , vilken dagis han går på och adressen, han nämnde några ointressanta saker som bussar sov men han var duktig och svarade på mina viktigaste frågor samt, vad som hänt, och viktigaste är att inte lägga på och gå ifrån ,

Vi gjorde det till en kul grej och han gillade att lära sig detta och gud vad stolt jag var över hur väl han beskrev allt,  Jag hade önskat komma tillbaka från de döda och pussa ihjäl honom om jag då kunde se från andra sidaan vilken liten hjälte jag lämnat efter mig, mitt avtryck i detta livet.. jag hoppas det lever vidare  väl, så väl...

Allt blir så påtagligt när jag skriver detta, blir sorgsen men det är samtidigt ett ämne vi människor (SPECIELLT JAG) undviker då jag är alldeles för känslig när det gäller döden, vi vill inte veta av det trots att någon varje dag förlorar någon, trots att vi VET att ingen av oss kommer ut levande, vi tror att vi sätter våra liv i händerna på döden om vi talar högt om den, pratar vi inte om det så kanske dt aldrig händer, tänker man, , oxå drf blir det som jättechock varje gång någon dör, det är sån tomhet, så slutgiltig, att aldrig mera återvända, inte fysiskt iaf, och inte i samma kropp, inte samma medvetande, våra barn är inte längre våra barn om vi nu skulle säga att man "återföds", så slutet är verkligen slutet. , inte så konstigt heller att det blir sån chock varje gång, ingen har liksom hunnit förberedda sg, man vill alrig göra sig redo för nått sånt  men det är en del av livet, säger dem visa!  

Nu gick jag så långt att jag nu tog hem försäkringsbolaget och dealade lite med min livförsäkring efter mig,  han måste ju få nått "ordentlig" som väntar han när han blir 18år utan supportsystem, hoppas det aldrig händer men det är det som skrämmer mig mest, så jag behövde få det gjort, men det var ändå skönt att göra vissa vissa saker, förberedda sig praktiskt.. ta reda på hur och vem som skulle kämpa för hans rätt att vara i rätta händer. Henrik skulle vara den personen, han planerar själv hur han kan ändra sitt arbeta, sitt schema, sitt liv när och OM nått skulle händer mig, om jag tex finns men blir svår sjuk eller att jag tappar förståndet , ni vet, att man kämpar som ensam vuxen person i ett barns liv utan någon familj och släkt osv nära till hands att luta mot om mna ibland skulle behöva det,   vilket innebär att jag inte ens har "råd" att bli svår sjuk/sängliggande eller bara få hjälp av när saker och ting blir bara för mkt att bära om det skulle bli för mkt någon gång, man vet liksom inte, hur mkt en enda person orka bära och HUR LÄNGE, drf har jag svårt att ta till mig när folk säger att dem tycker man är grym som klarar allt själv, inte just "utan partner", men utan någon nära anhörig alls egentligen, när det kommer till att bara bolla med sin egen mor om något oroar en gällande barnet, bara som när sonen opererades när han var 1år, att få gå runt och bära det själv, inta bolla med någon eller ringa nån nära anhörig som stöttar en, , för jag ringer inte vänner och bollar om sånt, utan då litar jag på att jag är starkast och ingen av "vänner" riktigt kan hjälpa mig iaf, då vill jag helst ha  en mor,  eller syster, nära kusin, eller till å med barnets pappa, dem flesta som lämnar en relation har ju ändå den  möjligheten att ha personer som snabbt skulle rycka in om nått händer mamman eller om mamman skulle behöva extra hand,  så det handlar verkligen inte om att hylla eller lyfta några "ensamstående", skulle det bara handla om ensamstående med varannan vecka  samtidigt som jag har släkt och familj så hade jag ägt total haha, hur svårt kan det vara, att vara mamma varannan vecka och samtidigt ha stöd med uppfostran , då hade jag  varit morsa med dubbel ork och energi liksom, så det handlar inte om ensamstående fall,, utan mer om att vara ensam person med stort ansvar  utan anhöriga nära att ibland genom livet luta sig emot, få stöd ifrån eller bara tips och råd,  för detta behöver dem flesta jag känner med barn, till och med dem som har partner så behöver dem mormors hjälp när dem är sjuka, eller någon syster som kan rycka in och hämta på dagis osv för man ska på ett möte eller vad som helst, allt detta bär jag själv när det kommer till att vara ansvarig vuxen i hans liv, , det är då  inte så konstigt om det till slut faller och man går in i nån jävla vägg och klarar helt enkelt inte av att bära mer, det är väl min största rädsla men oxå det som motiverar mig att orka en dag till och en dag i taget, , jag uteslutar inte att det skulle kanske inträffa och jag vet att jag är i riskzon för detta bakslag, också därför tänker jag mkt på detta med mitt välmående, , att jag har en inre ro och "stabil psyke" för att kunna möta dem dagliga motgångar som jag måste lära  bära själv, ,, , jag måste se till att JAG mår bra på MITT sätt så att jag skall kunna ta hand om en annan person som bara har mig, han har ingen mormor, morfar, moster, farfar, kusiner, you name it, skulle jag flytta till hemlandet imorgon skulle han ha en hel stad med släktingar som , men HÄR och nu så är läget som det är , jag är ensam släkting och drf min största noja är dagen då allt skulle falla och jag inte skulle kunna ta mig upp från sängen för att luften helt enkelt  har gått ur  min kropp,, skulle jag bli så utmattad och  låta mig själv falla så skulle jag tyvärr falla så hårt och jag skulle säkert inte kunna ta mig upp, drf är jag vääääldigt mån om att mitt psyke fungerar som den ska,  jag hade ALDRIG klarat den här resan såhär lånt om jag inte la mycket tid på att möta mig själv och mina svårigheter , speciellt det  mentala, , den får  helt enkelt ej svika mig för då är det kört för mig, min förmåga att manipulera mitt psyke att orka lite mer har varit min riktiga räddare  , ta mig på ordet.., ,,

Så med det i H.enriks åtanke och hur H.enrik ändå vet om min utsatthet så planerar han mkt hur han kan jobba hemifrån, ändra arbetstider, planera så han kan ha ett barn i sitt liv om det skulle komma att behövas, och det är jag evig tacksam för som ni säkert förstår även om jag hoppas varje dag att det aldrig skall behövas, han har såhär lånt varit GULD,  jag vet inte hur han är imorgon men i 11år har han varit min klippa, min bästa vän . SÅ När H.enrik hörde allla mina planer och förberedelse började han bli en aning orolig  , han tror att jag har gått in i nått mörkt nu i mitt huvud och att jag har tankar som jag inte delar ,, hahaha,  så är det ju såååklart inte, men jag förstår hans oro när jag ställer hundra frågor om döden efter döden, kring döden, mina önskningar kring begravning,  och personer jag efterlämnar. och bara saken, vill jag bli till aska eller ruttna i en grav ?  den saken är fortfarande svårt , jag skulle vilja bli uppstoppad lik så jag kan leva vidare vacker som en konstverk på någon galeria där folk kan komma och beundra dödens verk  :o ,  , men hur bra är det inte att försöka förbereda sig lite  , jag är lååååångt ifrån färdig med mina önskningar och men det är bra att jag vågar ta tag i detta med små steg... ?  Som tex, vilken låt skulle ni vilja ha på begravningen ? Vet ni ens detta ??

Låten som spelas när dem bär in och ut kistan, texter, jag vill kunna ha en röst från andra sidan, sätta sista pusslet och tacka för mig... och det viktigaste som har speglat mitt liv är ju musik och texter, första texter/dikter jag skrev vad jag så gott som 6 år, men då skrev jag om gud och tro och läste i kyrkan, sedan gick det över till texter, så jag skulle vilja skriva några verk, eller spara ett par av mina favoriter som följt mig, det skall dem läsa på min begravning, en av dem är helt klart "FOTSPÅR I SANDEN" den texten SKA läsas på min begravning,, och jag som har en ganska s speciell musiksmak, vem skulle ens lyckas träffa heeeelt rätt om jag inte säger det i tid ? dem skulle säkert spela nån dålig balad som jag säkert kommer hata från andra sidan, ahhah  Men nu gör jag det officiellt och offentligt,  här är åtminstone  den låten som jag vill ha på när man bär in/ut kistan, och när dem hissar ner mig,  det finns andra låtar oxå men denna måste helt enkelt vara med, SÅ ni alla som är osäkra, nu vet ni, det är bara att klicka in till min blogg som skulle då leva vidare and just play me the music, Just den här låten, den här videon, med denna artisten, INGEN ANNAN, bara denna versionen !

Den är såååå otrolig vacker , inte nog med att den här låten i sig är liksom heeeelt magiskt, men den här versionen alltså, den ger mig alltid något mer, ett slut, ett sista farväl, jag ser mig själv med vingar , knackar på himmelporten och blir insläppt, jag vill tro att jag hamnar där, trots en del felsteg, jag känner en sorg men samtidigt säger den här låten mig att dem ska tänka att jag verkligen har knackat på himmelorten och blivit insläppt, jag är inte vilse och gud har ej avvisat mig,, utan jag är där jag skall vara och att min tid var kommen just när min tid var ute...jag hoppas ocl det sker när jag är gammal och grå och redo att säga tack och känner mig färdig och redo att släppa taget, ,
När min tid är inne ska jag känna det i min själ så som citaten jag skrev på en klocka jag gjorde på slöjden när jag satt inlåst och den citaten följer mig i allt genom mitt liv: YOUR TIME HAS COME WHEN YOU KNOW YOUR IT IS OUT-   och då vill jag även ha den här låten oxå, jag behöver den här sidan av galenskap med , I Want to be free and the time is on my side
Och denna skulle vara my last song to my son, just den här versionen oxå,  My sweet baby, Stay forever Young, 
 
Tankar funderingar & Erkännanden-
Jag  som skulle köra en lång coh vettig blogg inlägg fastnade ist i tel med Th.erese i exakt 3 timmar, alltså HUR ORKAR MAN !  prata i 3 satans timmar , om vad ? till våra försvar, vi har inte pratat på väldigt länge faktiskt-
 
Vad skulle jag skriva om? egentlien om Veckans brott och dem olika fallen dem tog upp, tittade på det strax innan hon ringde och tyckte det var intressanta saker dem tog upp , Brott och straff är nått som alltid intresserat mig och jag har varit rätt insat i dem flesta fall, både kända och okända, sedan gräver jag gärna själv i olika fall för jag  fascineras av gärningsmannen, ingen fascination av beundran om ni förstår, jag fascineras av att veta deras resa fram till dagen dem väljer att lämna sitt tidigare "identitet" och ist bli en våldtäktsman eller mördare, vad får en familjefar att gå på företagsfest eller julfest och sedan bestämma sig på väg hem att våldta en ensam kvinna ? jag vill gräva mig djupare och gå in i huvudet på en gärningsman , när bestämmer man sig för att sluta vara den "gode"  och låta sina sjuka tankar ta över och istället bli en gärningsman med grova våldsbrott.. När släpper man man det sista trådet ? jag med mina egna sjuka tankar, skulle det kunna hända mig ? att mina fantasier om att dra över till min morbror och slakta honom som tack för att han i tidig ålder  fuckade upp hela mitt känsloliv på alla möjliga sätt? när låter man de sjuka tankarna ta över total ? jag vill väl inte sluta imorgon som en mördare, det är min drivkraft i att fortsätta livet och se förbi mina sjuka fantasier som ofta spökar, min morbror och 2 personer till, dessa har jag periodvis noggrann planerat ut exakt vad jag skall göra, om jag skall ta självmord imorgon skall dem med mig ner i graven, eller när det förflutna knullar mig total, då kommer det stunder då jag vill ge mig hän på mina explosiva känslor och skita i precis allt som kan hända mig om jag släpper efter, ge mig domen, ta friheten ifrån mig då, det var det värt, så kan mina tankar lura mig, ibland känns det som det inte varit långt ifrån, i vissa relationer med vissa destruktiva killar har vi tillsammans börjat planera, hur vi skulle göra oh komma undan, jag vet, ord jag annars aldrig skulle säga högt, men jag inser att när man stänger inne dem, det är då dem plötsligt blir verkliga, det är då andra nära inte förstår hur dem kunnat ha missat att man varit såpass sjuk, du förebygger för dig själv genom att erkänna dem sjuka tankarna, dem är inte friska, så håll inte det där jävla giftet i dig, , som tur, och tacka gud så vill jag vara på samhällens sida, vara nånstans den "gode", tillhöra dem som gör motstånd när de mörka krafterna kommer och vill ta över en,  jag vill inte tillhöra den statistiken alls, en gärningskvinna liksom, , jag vägra tappa fotfästet total, jag vägrar vara sjuk, på den nivån, drf låter jag fantasierna om min morbro fortsätta vara fantasier, eller jag kan skriva ner dem ibland, men det är mitt sätt att "agera ut" utan att skada,  men oxå är inte morbror en okänd person som inte har skadat mig , så hur kan man ha så mkt hat mot någon som inte ens vet vem du är ? hur kan man vara kapabel till så sjuka brott när dem inte ens stör dig i din lilla egna värld ? hur får man den kraften och hatet när man inte har några personliga känslor till just den personen ? alla har nog det i sig, att mörda om det skulle behövas eller nån som kanske skadat våra nära eller oss själva, men det är mkt speciella och sjuka personer som utan koppling till offren bara attackerar och våldtar och eller mördar, kidnappar och torterar m.m.  det är dem sjukaste gärningsmännen av dem alla, som utan någon grund och ingen större "kriminell bakgrund" kan begå så vidriga brott  -

Jag stödjer såååklart inte små stökiga ungdomar som växer och blir små gangster begår olika brott eller större gangster som skapar krig i olika område runt om i Sverige, skjutningar här och där, oftast i undre världen som tyvärr ofta numera drabbar total oskyldiga personer, , men det känns som att det inte finns så mkt att gräva där, det mesta är framlagt, deras framtid kunde man förutspå, det är samhällsförstörare , en blind man kan gissa vilka typer det är, och vad dem går för,   men det är dem som man kallar dem gode, en "VANLIG FAMILJEFAR",   för i dagens läge är du en VANLIG medborgare om du har ett fast jobb och eventuellt barn och familj, då är du en normal person, också det som chockar folk när den där "vanliga familjefadern" begår ett grovt brott, och det är också det som gör att jag vill gräva djupare, är han så "normal" som folk påstår elller döljer det sig en mörk hemlighet som vi inte vet ett skit om ? för mig är du ingen vanlig person bara för att du har ett jobb och aknske barn och familj, vissa skapar sig just detta bara för att göra rum för deras "sadistiska läggning" eller allvarligt sjuka problem,  för är du normal utåtsett kan du ju lura vem fan som helst, right ?! !    det är oftast dem där, enstörningarna, som inte talar med någon, som ser lite udda ut som folk aktar sig för, sedan visar det sig, att det är ju förfan din egen man, din egen far, din bror, din kusin, din "trygge granne"  som stod bakom rubrikerna, , det är just dom olika fallen som jag fascineras av!
 
Sedan blir jag djupt berörd,, av offren, och i deras fall blir jag besatt av attt veta det sista dem gjorde innan dem visste att dem var i fara, vem ropade dem på, kämpade dem för sina lliv eller tänkte dem spela det snälla kortet och göra allt dem blir tillsagda att göra i hopp om att komma ut levande ?  jag tänker tex på ENGLA fallet, 10 år, guuuud, vad var dt sista hon såg, satans ansikte själv, där  blir jag psykiskt störd när jag tänker på det, där kommer det ett hat som jag inte riktigt kan beskriva, i veckans brott nu talar Englas syster ut för första gången om vad som hände för 9år sedan och hur hon har levt sen dess,
-----
Så mycket som händer när man ser den här bilden, på Engla på cykeln, innan har man sett bilden utan folk i bakgrunden, när man ser denna bilden nu, så får jag verkligen kalla kårar, se hur dem passerar den lilla flickan , helt ovetande om hennes öde , och tänka att fotografen fångade allt på bild, det är nästan för bra för att vara sant, bild på flickan, och på bilen, där står han med bevismaterial utan att ens veta att ett mordgåta snart skulle lösas upp pga hans bilder..!! denna bilden måste väl vara så tungt att se på, veta att hon var på väg hem, och veta hennes sista blick in i kameran,

Det som slog mig när jag läste lite mer om den här tjejen Sol som hon heter, är att jag som bekant gillar att lyssna på P3 dokumentärer osv om olika fall, och andra kanaler, men jag har läst tidigare oxå att dokumentären släpps utan anhörigas godkännande, de har även ringt och bett om att ta ner dem avsnitt som rör deras närmaste för dem vill själva inte att så personliga saker skall komma fram, hur skall dem fortsätta med sin bearbetning när någon hela tidne påminner dem om det som hände? jag förstår att VI som är "åskådare" som är intresserade av olika fall bara ha sett det positiva i dem podden, där får vi lite mer djupdykning, komma närmare offren, gärningsmannen osv, men för dem flesta som är anhöriga så är det bara tungt,  tex svenska mordhistoria är tydligen en sån podd som inte ens kontaktar familjen först, utan podden får dem veta från andra, och när anhöriga söker upp och ber dem ta ner det, då blir dem inte hörda, dem har läsare och besökare, dem skiter väl i anhöriga, det tog jag verkligen till mig nu,
 
Men det jag insåg själv är att jag aldrig riktigt gillat just den hemsidan eller deras poddar eller vad man ska nu kalla det, för senast 3 månader sen pratade vi om ett fall, jag och Diana pratade om killen Abbas som fick kokande olja över sig och blev mördad för han blev kär i "fel tjej",  hennes religion tillät inte att hon skulle träffa någon "utanför" sitt eget folk, och den storyn skulle finnas på hemsidan Svenska mordhistorier, eller vad det heter, det är många som hänvisar mig dit när jag vill lyssna på såna poddar, MEN av nån anledning har jag aldrig fastnat för deras mordhistorier och slutade lyssna, jag lyssnade på kanske 3 st sedan hade jag en klar bild av dem, först tänkte jag att det är så typiskt mig att störa mig på nått litet och då vill jag inte ge det en chans,  vad störde jag mig här ? Joo deras berättarröst minnst jag, det var bara nått med sättet dem berättade storyn på som inte ALLS gick hem hos mig, jag kunde inte sätta fingret på vad som störde mig , jag tyckte dem lät så OPERSONLIGA,  och som att det var en "SPÄNNANDE" bok dem läste ur, VAD HÄNDER NÄST, VÄNTA OCH SE, VI ÄR STRAX TILLBAKA, alltså jag kan inte förklara i skrift hur jag menar men det skulle vara så mkt spänning och jag tyckte det var respektlöst mot anhöriga, tänk om dem lyssnar på detta, jag undrade hur anhöriga kunde godkänna nått så dåligt, nästan som att dem gjorde spännande thriller av verkliga fall, det var iaf Vad JAG kände,   för i mitt huvud var jag SÅKLART hundra på att ALLA närstående eller närmaste anhöriga åtminstone godkänner avsnittet och är till och med kanske med i podden, men så är det alltså inte i deras fall,  och PLÖTSLIGT stod det klart för mig varför jag aldrig rikigt fastnat för den podden alla hänvisar mig till, efter att ha läst olika brottsoffers anhörigaste egna ord så förstår jag att Svenska mordhistoria podden är enbart för deras egna skull, inte att göra andra anhörigas röst hörda.. tänker alltså INTE stödja dem mer, som tur valde jag ju själv att lyssna på andra poddar då detta inte föll mig i smaken men jag hade inte bojkottat den alls, utna kändes bara inte så varmt och tryggt som vissa andra poddar känns, men NU när jag vet, då är det bojkottning till max!
Och nu plötsligt förstår jag mer varför jag gillar tex andra poddar, älskar P3 dokumentärer, jaa, kanske för att anhöriga oftast är med och talar, berättar sin historia på ett sätt som man kan relatera till, det är ingen jävla teater för att göra en spännande podd, utan det är "direkt ur livet" personer med riktiga känslor osv, och  även dokumentären som gick på tv 3  MORDET,  "offren som får en röst en sista gång",  varför uppskattade jag den ? jooo för även där är dem närmaste anhöriga med och och berätttar sin story, och att inte tala om Hasse Aros Podd, Fallen jag aldrig glömmer, där är det djupdykning med total respekt till anhöriga, även där finns anhöriga med, jag är glad att jag undermedvetet valt dokumentärer och poddar där man visat stor hänsyn och respekt till dem drabbade, för det är det viktigaste för mig, Mer resurs till  de anhöriga,  anhöriga får inte det stöd dem behöver, har dem tur får dem lite stöd när det är som färskt, men sen glöms dem bort, jag har läst så många såna fall, det är SÅ sorgligt, medans gärningsmannen sitter inne och blir mer eller mindre torkad i röven och blir matad, ställer krav och får psykologsamtal närsom dem vill ,dem skall ner i nån grotta och där kan dem stanna för gott.. vad skall dem ut och göra ? mördar man en oskyldig liten flicka som är på promenad eller cyklar hem, dödar du din egen partner för att du har allvarliga störningar, väljer du att ta någon annans liv som absolut inte har gjort dig ett skit, jaaaa, samma stund har du förlorat din mänskliga rättighet för att du tog dig rätten att ta någon ananns liv.. så ser jag det, oxå drf finns det en plats för personer utan identiteter, personer som förlorat sin mänskliga rättighet, och det är en svart  grotta i nomansland ! PUNKT !
 
Jaja, jag skulle kunna fortsätta hur mkt som helst men det är nattens tankar och funderingar, ni får nog verkligen ursäkta mina novell inlägg, jag bara skriver och skriver, renskriver aldrig och läser nästan aldrig igenom, först efter jag postat och läser det nån dag senare, då märker jag av alla felstav och massa mumlande, skriver charm ist för varm hahaha, men så är jag för lat för att gå in och ändra om det nu inte blir toootal fel och jag måste ändra för icke missuppfattning, så ni får leva lite med det, speeciellt när jag är såhär trött och irriterad över allt ont som sker... det viktigaste är kanske att ni som lägger tid på att läsa mina längre inlägg har lite tålamod och kan se förbi vissa saker och fylla  i ord jag totalt glömt av att fylla i haha, det viktigaste är att ni förstår vart jag vill komma, drf gillar jag att videoblogga egentligen när det kommer till novell inlägg , vi får se hur det blir med den saken, när ett barn stör en mitt upp i allt så kan jag lätt tappa intresset och blir smått irriterad ochh tappar bort mig såå det är väl det enda jag kan skylla på idag, men ska bli bättre på videoblogg när det gäller längre inlägg. !  Nu ropar sängen, och jag tänker ej spela svår! Skall titta på resten av veckans brott i sängen och somna fint efter !  Nattiiizzz !
 
 
Baby You Don´t Know Me-
Tänker dela med av en låt som har flätat sig ihop med mig sen första stund, Jag har kallat den MIN låt, det var oxå denna låt som gjort mig total beroende av bandet Son Lux, dem är för mäktiga, den låten  blev oxå en låt som öppnade total upp alla dörrar och spärrar för mig och "This Man",  jag sände honom denna låten för att jag ville säga nått med den,  och hade han inte vetat bättre hade han trott att det var skriven av mig sa han, det mest skrämmande för honom när vi började möta varandra med så djupa känslor  efter nästan 10års "vänskap"" var att han alltid tyckt att oavsett hur mkt jag berättar om mig så är det ingen som känner mig,  Det var det som skrämde han mest i början, hans rädsla för att jag hånar alla som tror sig nu känna mig och han var mitt nästa mål, att ge dem känslan, att just dem känner mig, han var rädd att falla för det, ,  även möten mellan oss i det djupaste förlorade han aldrig tviveln på att  det hela skulle kunna vara total illusion för honom,  , kommer någon någonsin kunna lära känna dig till det djupste frågade han, jag är ju öppen som en bok svarade jag sådär tryggt,, men så svarar han , du är öppen bok på ett sätt som tillåter dig att vara total stängd Ch.antal, du låter andra tro sig känna dig så att dem kan känna sig bekväma med att säga att dem känner dig,, han sa vissa ord soom fick rummet att tystas, jag är öppen, men SÄLLAN sårbar, jag har känt människor i FLERA ÅR och det enklaste vet dem inte ens om mig, men dem vet en massa annat, det är intressant...Vissa saker ja gjort som dem skulle inte ens i sin vildaste fantasi kunna tro, hemligheterna behöver inte vara råa eller avgörande, men det finns många olika nyanser och jag bjuder dig på en av alla nyanser av mig, dem som läser min blogg konstant, speciellt dem längre novelllånga inlägg känner mig säkert mycket bättre och mycket djupare och har mer rättvis bild av mig än vissa vänner som jag känt i år och dar som aldrig följer min blogg.. Vi säger att vi känner oss trygga bland dem vi känner, Hur VÄL känner vi våra trygghet ?

Så många roller vi spelar vi människor (omedvetet ibland) , är det konstigt att du hittar dig själv där och upptäcker att du än engång blåst en till person,  och en till och en till, det var aldrig meningen my love, , men man gjorde det ,  vissa lever dubbelliv känslomässigt, andra agerar ut sitt  dubbelliv och ber stilla bön att det aldrig kommer fram i ljuset, som en familjefar som samtidigt är våldtäktsman, eller en omtänksam partner som hittar sig själv i famnen på någon annan, en far du aldrig riktig kände, en vän som bara var en ren illusion   Du som kör dubbelspelet möter dina älskades naiva ögon och du ser på dem på ett sätt som får dem så trygga och i  ditt huvud tänker du för dig själv : "YOU DONT KNOW ME AT ALL !     finns det en person som vet precis ALLT om dig? finns det någon  som kan bertäta din story bättre än dig själv ? Känner han eller hon dig i vardagen och livet ni delar idag som vänner eller partner, eller känner han eller hon dig med hela sin själ? kan han känna smaken av ditt blod så fort du öppnar munnen ? och inte minst, Do YOU Know  Who I am ?   Om jag tar livet av mig imorgon, skulle du säga " det skulle hon aldrig göra"?  Om jag tar livet av någon som står mig närmast, skulle du säga att "du visste det "? om jag har undanhållit dig en hemlighet i alla dessa år, skulle du känna att allt varit en total illusion?   Jag tänker på många som tar självmord och hur förvånade vi blir varje gång, är det VI som är dem blinda, eller har dem spelat ett jvligt bra spel ?   Jag vill iaf tro att du känner mig bättre idag än för bara 1år sedan, jag är mer öppen med sanningen, men det tar tid,  att visa alla nyanser, oavsett vem du än är för mig, jag har skapat en illusion för folk så länge att jag måste anstränga mig för att blotta mig, på riktigt, inte skapa en ny typ av illusion , utan en riktig verklighet av vem som finns där,  jag är inte ond, jag har hjärta av guld, men ja är ondare än du någonsin skulle ana!  jag är skadad, jag varit mer skadad än jag kunnat erkänna, idag känns det lättare att erkänna det, det ger en inre frid... att erkänna att jag tror att jag är kapabel till vad som helst, och min största kamp varje dag är att se till att avstå "frestelserna " , Ondskan!