Chanel

Det Kapitelt Igen-
KATEGORI: BACK IN DAYS & MITT LIV PÅ BEHANDLINGSHEM
------------------
Av nån oklar anledning tar jag telefonen och ringer, tillbaka till det förflutna,
Eller oklar anledning är att vilseleda,  jag råkade ta ner en liten kartong , därinne ligger det små kläder sonen hade på sig under sin första tid i livet, dem första plagg jag och hans pappa köpte tillsammans när vi fick reda på att jag var gravid, dem är ändå fina att spara på, med lite fläckar ha ha, och även därinne ligger bunten med anteckningar, från en annan tid, som jag skrivit om ibland men inte tillräckligt ofta om man tänker på vad dem åren gjorde med en, anteckningar från min sista behandlingshem, SIS, statens institution , idag har jag inga djupa känslor kopplad till den tiden då jag har på riktigt frigjort mig från dem känslorna och greppet det förflutna hade om mig, nu är jag SÅ själslig fri att det är bara kul att läsa,  jaa, mest är det underhållande, mest underhållande är personalens dags anteckningar om mig, som en dagbok om mig, skriven av någon annan, MÅNGA andra, andras ord, om mina dagar, mina utbrott och mitt humör och mitt psyke som var så ostabil,    Den här gången ville jag ringa och be om mina journaler, ALLA journaler samt psykolog journaler samt alla utredningspapper från just det behandlingshemmet, dem andra behandlingshem innan sista behandlingshem har varit privata och även lagts ner efter några år , så denna är den enda statliga som aldrig stängs, Seven eleven på en annan nivå..   Här är en personals egna ord, han jobbade på SAMMA behandlingshem som jag bodde, samma behandlingshem jag nu ringer,  Han skriver från hans perspektiv,  hans ord får mig att minnas allt som igår, Och innan jag fortsätter kan ni få inblick om behandlingshemmet som blev oxå mitt sista , som jag nu lite mer än 10år senare ringer till och vill få ut mina journalpapper..  på den tiden var det för flickor mellan 13 och 20

Jag ringer till just MIN avdelning, kl är 18:00 och en ung kvinna svarar och jag hör direkt att hon verkar vara en nykomling, ingen på min tid, jag säger att jag heter Ch.antal och är en tidigare "elev", som är ute efter mina journaler, Hon stannar mig och säger att jag skall få tala med någon "kunnigare" inom detta området, hon lägger ifrån sig telefonen och jag kan riktigt känna energin, jag hörde ungdomar i bakgrunden, ungdomar som en gång var jag, jag kan nästan se framför mig deras reaktion när telefonen ringde, är det telefon till dem ? deras mamma, eller pappa eller bästa vännen eller kanske pojkvännen om dem har honom på telefonlistan, Men besvikna blir dem, det är bara en gammal elev som ringer , kan tänka mig att dem tänker och säker säger högt: VEM FAAAAN RINGER TILL DET HÄR DÅRHUSET EFTER ATT HA SKRIVITS UT? JAG SKULLE ALDRIG RINGA HIT, FYFAN !!!  detta säger dem säkert med avund , någon som bor därute med total frihet, villig att ringa till avdelningen, dem är därute och vi är härinne, jaa, mycket avundade man när man bodde där, friheten var mer värt än pengar....
 
Jag hör livet i bakgrunden och kan nästan svära på att jag var på plats , snart tar en kvinna upp luren och prsenterar sig som A.nita, jag hoppades på det skulle vara ett namn jag skulle känna igen, men FAAAN , neeej, Anita har inget ansikte i mitt huvud, jag blir lite besviken och tänker nu beskriva mig lite, att jag har bott där en gång i tiden, men när jag säger att : "Hej mitt namn är Ch.antal och ---"   Jaa, då avbryter hon mig och säger: VAAAAA är det CH.ANTAL ??????? CH:ANTAL?   jag låter lite tveksam nu, inte en chans att hon vet vem jag är, jag har ju knappt hunnit presentera mig, hon säger att hon visst vet vem jag är och blir sådär ööööverdrivet lycklig och säger att hon måste sätta sig ner, jaha okje, men jag tror ej det är samma C.hantal säger jag, Men hon är övertygad, " Men det är väl C.hantal? som målar så fint, "  VAAAAAAAAAAA? MÅLAR FINT ? AHHAHAH jag började garva och svarar att det nog är fel Ch.antal men blir lite OFF att någon annan som heter CH:ANTAL hade bott där hahahaha, men hon stod på sig och fortsatte beskriva mig och hon har rätt på alla punkter, hon  hade tydligen fått en tavla utav mig som hon haft i sina barns barnrum  och nu hade hon den i sommarstugan?!  WTF? ahahah, jaa, visst målade jag mkt och skrev väldigt mkt under min tid där och efter m.m.mne jag SUGER ju på måla så att hon minns mig som tjejen som var så duktig på att bland annan måla gjorde mig total förvirrad, vad som helst utom DUKTIG på måla !  Men jag har ju konstnärs själ och det får heta duga,  men oavsett så minns hon mig som igår och hon skrattar från hela magen och man hör att hela hon bara lyser upp,  hon frågar genast vad jag gör, var jag bor, hur jag mår, har jag några barn, och hur har jag klarat mig efter livet på mitt sista behandlinshem, jag svarar stolt att det varit en absolut krokig väg, som det ofta är för oss vilsa själar som blivit fråntagen så mycket under en så känslig utvecklingspriod, vi  som försöker hitta ljuset själva i en svart tunnel, men jag har inte ramlat ner i avgrunden, jag har inte mördat nån och bor på kvinnofängelse hahahhah, för dem var övertygade om att det skulle mycket till för att jag skulle klara mig i samhället med mina sjukt intensiva agg problem som jag aldrig riiktig kunde styra, jag hade liksom migrän av mina utbrott, så att säga att jag inte har skadat nån på den grad att jag sitter på kvinnoanstalt var rätt nice, , jag har inte börjat ta droger eller blivit kriminell eller haft några riktigt sjuka självskadebeteende, fast dem var aldrig oroliga för att jag skulle skada mig själv, mitt mål var alltid att fysiskt skada andra, det var som att haj som var blodtörstig, och jag sög in allt blod jag kom åt, för mig var det njutning att skada andra, jag behövde det, jag behövde attackera, skada, se dem sårade på marken, sedan infann sig en total ro, utan ånger, ingen ånger alls, det var kanske det som var mest skrämmande för dem, min total brist på empati. Jag visste inte ens vad det var.

Så att stolt säga att jag varit rätt så fungerande sen utskrivning var SÅ skönt att säga högt till dem som engång skakade på huvudet när dem såg mig i ögonen under mina svarta timmar, , jag vill tro att dem vill höra gott ifrån oss efter utskrivningen, för sanningen är ändå att många, väääldigt många hamnar fel,  En del tar ju självmord på vägen, vissa tar överdos, andra lever i sjuka destruktiva relationer och vissa kanske sitter inne än och blivit total kriminella,  vistelsen hos dem var bara början på en lång destruktivt liv, så det är skönt att såna som mig, kan ringa flera år senare och säga att  vistelsen hos dem var sista på en lång resa, jag berättar om 3 goda vänner jag har idag som jag bodde med när jag satt där, vi har hållit kontakten genom åren och känner varann på ett ärligt sätt, T,eresia var jju hon som jag träffade i Gbg och gick på Jul på liseberg med, vi bor alla så långt ifrån varann men fördöker styra upp att ses när det går, men samtidigt är vi såpass goda vänner att vi rä alltid densamma när vi ringer flera månader senare hahaha, tryggheten för oss är att vi är oss lika och vi accepterar varandras olikheter , vi är trygga i vänskapen vi har för att efter att ha bott ihop i en så svår tid så håller man inte kontakt med några som man verkligen inte värdesätter efterått,  vi levde ju som syskon under en tid  av våra liv, en svår period av livet, inte konstigt att det band man skapar är liksom vassare på ett annat sätt.. , jag berättar att dem mår bra och har fantastiska liv idag, :T.eresia som lever i Thailand idag, eller hon bor ju ej där men hon är där nu, berättade att hon har klarat sig superfint och har fin ordning på sitt liv, N.adja som är ganska så högt uppsatt politiker idag och S.ofia som lever i Sthlm med 2barn och man och har aldrig heller gått tillbaka till det destruktiva, vi har ju varit destruktiva på olika sätt inom våra bearbetning men inge av oss har ramlat ner total och gett upp och spårat på sjuk nivå sen utskrivning,  våra destrukvitet ligger skapar vi i trygga former ist, som att vi är lite små beroende av det destruktiva, men inte sån destruktivitet som kan ta friheten ifrån oss eller som gör att vi på riktigt mår dåliga, utan vi behöver små dos av våra "drog" och det ger oss kicken , det igenkännande från det förflutna som är SÅ stor del av oss men som inte definerar oss som personer...

Jag berättar vad jag har jobbat med som mest sen utskrivningen men att jag även har funderingar på samma område som dem själva... hon var så glad och ville veta allt om L.éon och dem få som jobbar kvar som jobbade på min tid skulle hon GENAST hälsa till, BILD MARIE JOBBAR KVAR och guuuud va glad jag blev . HÄLSA MARIE OCH SÄG ATT VI ALLA SKICKAR EN VARM KRAM TILL HENNE, T:ony jobbar kvar, och några till, men dem flesta är nya berättar hon, och deras system ser annorlunda ut idag och vissa avdelningar har dem stängt ner m.m.  hon undrade om L.éon hadr samma temperament som sin mamma och jag skavara lite jakande på den fråga och antar att hon njöt lite av det hahah att jag nu säkert smakar på min egen medicin hahahah, sedan berättade jag att jag sitter nu här ochc läser igenom mina anteckningar och jag frågar hur i HLEVETE jag kunde varit så arg, snacka om en total dampad C.hantal säger jag och hon skrattade för fulla hals, tror hon tyckte det var skönt att jag själv sa detta,  jag skulle adrig sagt dem orden om mig själv back than och den som skulle säga att jag var galen och dampad, denne skulle jag troligvis vilja avrätta, men med seriös jag var ju skrämmande störd, nått var ju kraftigt fel, det brann i hela min själ om inte jag fick mitt ordentliga utbrott om något störde mig, det var som en medicin för mig att få mina utbrott som sagt, i mina anteckningar så är det ofta rapport om Våld Med tillhygge eller våld utan tillhygge,, jag kan inte varit en lätt elev att behandla, inget var ju fel på mig, felet var på alla som skulle bryta ner mig för att "bygga upp mig igen", jag lät dem aldrig bryta ner mig, jag krigade för min rätt att tycka, känna och tala, jag vägrade tystas, ALDRIG, ta dö på mig, enda gången dem skulle få tyst på mig, och då förstår ni att med denna inställningen  så blev det många våldsincidenter under min tid på mitt sista behandlingshem, även om jag tyckte att jag hade "lugnat mig" på mitt sista behandlingshem så var det ändå en hel del våldincidenter, jag satt totalt i 1,5 år där, men  jag blve omhändertagen vid åldern av 15-16år och blev total fri vid car 20års åldern , skulle bli 20 november det året och jag skrevs ut i April det året.. så hela min känsliga utvecklingsperiod, hela min tonår gick ut på att förflyttas genom olika vårdhem och tillfälliga fosterfamiljehem, rymningar, slagsmål, hot, våld, aggression som  slutligen tog bort ALL frihet ifrån mig på den Låsbara enheten med LVU där alla med Olika paragrafer satt inlåsta med oviss framtid och ovetande om NÄR de skall släppas fria,

Vissa har kallat det för fängelse, vissa ser det som snäppet värre än fängelse och själv gav jag det aldrig en chans,  jag var i en mörk period av mitt lvi verkligen att jag kan inte riktigt kan bedöma deras arbete med mig, jag motarbetade allt så jag anser väl inte att jag direkt fick någon behandling , visst minns jag vissa röttägg men dem flesta gav jag aldrig en chans att behandla mig så jag kan inte idag säga hur jag anser att dem tog sig an mina problem, , jag uteslutade behandling och inte fan var jag behandlad där när dem var klara med mig, dem orkade inte med mig, orkade inte ta sig uppdraget att behandla mig, det stod flera gånger i mina journal att dem hade planerat att avbryta kontrakten att behandla mig för jag behöver tydligen "HÅRDARE behandlingsform ? WHAT?  Jag var på ett av Sveriges största låsbara institution och dem anser att jag behöver ännu mer låst och mkt hårdare, straffläger kanske ?jaa oavsett, jag har nu bett om alla papper, och nu är dem på väg hem till mig, jag mår bra av att läsa ur detta, för jag ser vilken förändring, när jag tvekar på att jag kommit en bra bit på vägen med mitt psyke så räcker det med att jag läser om hur jag var, så känner jag mig idag som en ängel ha ha !  jag är ju huur coool lugn som helst idag, för det mesta iaf, men på den tiden, och för egentligen inte så många år tillbaka så hade jag ju ett vrede som alltid gav mig huvudvärk, jag känner av det än idag sååklart, och det är oxå drf det är den svåraste saken i min vardag idag, speciellt idag, att ha barn och bli trängt i ett hörn utan valmöjligheten att frigöra sig från sin demoner, utan jag måste möta dem, det har varit det svåraste för mig, och är svåraste ever, men jag är på god väg.... jaa, speciellt när man läser allt detta haha, är är en del utdrag från mina papper, kommer dela med er av fler när jag ska skriva om mina problem och tiden på behandlingshem, har ju lovat att skriva mer om det för jag VET att ungdomar blir ju så lyckliga bara att läsa att någon varit i samma sitts som dem, eftersom att det är en tid tillbaka sen jag bodde där så känns allt mindre personligt,  
När ni läser så ser ni en hel del U.t , det står för PERSONAL, man vill ej skriva deras namn för deras "säkerhet", för ungdomar som skrivs ut lever hatet mot personalen kvar och vissa vill väl söka upp dem, på såvis så förkortar man personalens namn eller skriver u.t   , som tex: Ch.antal var otrevlig mot u.t idag, det betyder att jag varit otrevlig mot personalen idag,   Jaa, och $3  m.m. och allt med den där S.et är olika grad av LVU PARAGRAF, Lag och vård av unga, allt jag suddat över är personers namn, adresser, bahndlingshemmets namn,  avdelnings namn, och andra info  om boendet m.m.,  , varsågoda, trevlig läsning på er haha, jag väntar spänt på att alla papper skalll landa hos mig, speciellt psykologanteckningarna!
jAAA, Fortsättningen följer,

Men detta nedan skriver dem sista veckan när jag skulle flytta, jag och personalen vars liv jag hade gjort till helvete sen hon började sitter nu med mig och inhandlar det sista inför min utflyttning , den här kvinnanan alltså, H.elen som hon hette, jag avskydde henne från första stund, var alldeles för "trevlig" och det tydde på falskhet ansåg jag, hon hade mysbyxor och tydligen hatade jag mysbyxor på folk på sitt jobb hahah, fast dem var harembyxor, jag minns när vi satt i en fullsatt bil och jag får ännu ett utbrott på henne och flyger på henne fast hon kör bilen, jag sliter ut  hennes bilbälte och sparkar in hennes säte för jg hade i miitt huvud att få henne att flyga ut genom bilrutan och sket fullständigt i att hon körde bilen och att det var direkt fara, alltså seriööös!   Men det är hon nu som sitter i bilen med mig , vi hade kommit till en ganska bra plats, där vi kunde samtala och skoja med varann, och nästan blivit bra "vänner",  men hon fick kämpa för att komma dit, för första 3-4 månaderna när hon kom till jobbet satt jag handen på strupen och visade henne vad som väntade henne, det var alltid sjuka hot mot henne och jag fick nästan alla emot henne så när hon kom till jobbet varje dag så var det nog ett helvete för henne, , men vi skildes som vänner faktiskt... och mig lär hon aldrig glömma, som hon skrev här nedan... !
 
Identitet Vilse-
Dagens Ämnen,
Inget annat än ett ämne jag tycker det snackas allt för litet om !
Tonáringar som hamnat fel, hur börjar allt, och vad krävs det för att slutligen hamna pá sluten ungdomshem, statens institution med LVU? Mánga tror att det är enbart ungdomar med droger och missbruksproblem som till slut hamnar där, är det verkligen sá ? Hur fan hamnade JAG där ? Här har ni ett lángt videoinlägg där jag berättar om min resa, mina val, mina brister som till slut tog friheten ifrán mig när jag precis hade fyllt 16ár... det kommer komma mer inlägg speciellt videoinlägg kring det här ämnet sá det är väl mest till er som verkligen varit nyfikna,  jag snurrar till det och mumlar en del dá och dá men det fár ni ta, blir sá när man inte förbrett sig alls, utan visste precis vad jga skulle snacka om samma stund jag satte pá cameran.... !  Jag är ganska ärlig i mitt sätt att berätta om det förflutna sá allt för blödiga typer ber jag hitta dörren ut härifrán , säg inte att ajg ej varnade dig, fast det är rätt oskyldigt det jag valt att dela med än sá länge..!  man ska börja lite behagligt ju !  Ps. Jag försökte svära pá engelska ist men grabben var tydligen sprákpolis i bakgrunden, frága mej inte hur han vet tex betydelsen av "WTF"? :o skrämmande ! ahaha jag fick nágra tillsägelse OMFG!!!
Livet Som En Värsting-
 
-- 
För car 2 veckor sen fick jag en kommentar här pá bloggen som var frán en produktionsbolag för Kanal 5 som ville komma i kontakt med mig för en förfrágan, tvekade såklart lite innan jag mailade henne men kollade givits upp henne lite först för att sedan maila till henne dá dem hade en förfrágning till mig stod det. snart mailade dem tillbaka till mig och först tänkte jag en "halv oseriös program" kanske om par i relation som ska tävla i nátt, eller biggest loser haha vad vet jag lixom, men till min förváning var det en programidé som föll mig total i smaken..  det var en förfrágning om att medverka i en eventuellt ny serie eller om det var reportage , som har med personer som suttit bakom lás och bom,  detta är ju något som ligger nära  mitt hjärta, innan jag bad dem ringa upp mig sá visste jag ju att jag inte kunde medverka, jag lever lite för "privat" liv idag för att filmas där dom kanske följer mig en dag i mitt liv.... jag tror mycket fokus vill ligga pá vad fár man för hjälp när man slussas ut, hur tar man sig vidare i livet när man är sá lángt efter, och hur háller man sig pá banan, den här tjejen dom ska filma ska med andra ord vara inspirationskälla för andra i samma situation,...  när dom ringer upp mig började vi snart prata om det livet jag levde tidigare, jag gick inte sá ingáende pá det men förklarade att mitt största problem som gjorde att jag egentligen hamnade pá behandlingshem är faktiskt min aggressionsproblem , det har aldrig varit "kriminalitet" eller drogproblem mm,  . utan jag har alltid levt ett väldigt destruktivt liv med aggressionsproblem av den art som OFTA satte mig i skiten för att tala klarsprák , och det gjorde inte saken bättre att man var/är en envis jävel heller med stolthet som inte är av denna värld, .. det har alltid varit mitt problem och kommer nog alltid vara det jag kommer jobba mest med mig själv, mitt temperament, ...  men jag tycker mig har blivit bra mkt bättre pá att tygla mitt humör, men det skulle vara ett brott för mig att inte vrida av nacken pá nágon för att försvara min och min sons plats, annars gör inte folk mig sá arg idag, dem berör mig inte minsta, känslor lyser ist med sin fránvaro, innan kunde jag ná starkaste hatkänslan pá mindre än 2sekunder för att nágon stängde dörren pá fel sätt eller gjorde något pá ett fel sätt, alllt dem gjorde som inte var pá mitt sätt kunde tända eld i mig och dá gjorde jag allt för att starta krig, bara för att bli av med den brännande känslan, den känslan av vrede försvann inte först jag fick ta ut det pá nágon pá värsta tänkbara sätt... numera kan jag fortfarande bli sá arg men dá rör det andra saker och kanske lite "större och betydande saker", jag kan uppleva den där fruktansvärda brinnande känslan när folk  stör mig och stár i vägen för mig och gör oväsen. jag är ooootrolig känslig för störning och oljud idag än nágonsin, folk som inte lämnar mig i fred när jag behöver det kan ge mig sá mkt huvudvärk att jag bara vill flyga pá dom och tysta dom med mina bara händer, eftersom jag numera behöver MYCKET utrymme för mig själv sá kan jag ná den känslan när folk nästan kväver mig,  , dá  väcks odjuret i mig och oftast vill jag faktiskt bara eliminera dom för gott, drf har jag lätt att klippa band idag oxá för att inte göra pá tok för mkt misstag, jag klipper problemet och ser kanske inte mkt tillbaka för jag vill tro att jag gör oss báda en tjänst , för jag VET att det inte är bra för mig att omge mig med folk som fár mig att känna att jag har rätt att ta ut det värsta ur mig,, visst  jag behövr viss destruktivitet i mitt liv med drama och och lite skit  men absolut inte den sortens drama eller alls av den art för jag är väl medveten om vad det kan ställa till med och hur illa det kan spára och dá vill jag inte mata den sidan av mig alls, utan jag gör allt för att döda den.... ...men annars är jag ganska städat i mitt humör idag, fast den jag har relation med fár ist handskas mkt med den problematiken för den lär aldrig försvinna, det är en del av mej, temperamentfull jävla tjej  !
 
Jag vill inte stá här idag och försöka vara någons förebild heller dá det fortfarande är process jag gár igenom, men vill såklart sträcka  ut handen för den som tycker att jag har något att erbjuda just dom tack vare min erfarenhet... Sá jag vart glad att dom kontaktade mig och ville ha med mig, men jag kände oxá att jag inte har nátt färskt att erbjuda, jag kan prata om hela behandlingsprocessen hur det páverkar ungdomar och vad det lämnar för spár och dem svárigheterna som följer med sedan i livet, vi tjejer/killar som bott pá behandlingshem och lásbar enhet under en längre tid kommer för alltid vara ärrad pá ett eller annat sätt, oavsett hur bra vi än har tagit oss upp sá kommer vi alltid vara vara märkta , det kan kanske synas i val vi gör i livet senare och vissa "självskadebeteende, vi behöver en gnutta "destruktivitet" i várat liv, vi behöver nog det för att hálla oss pá vattenytan och fungera som alla andra.. váran vardag utát sett kan se vanligt ut men mycket runt oss och speciellt váran känslor och tankar är ständigt kamp och kan ibland vara det mest destruktiva i váran annars välfungerande vardag,  det är svárt att förklara men den som verkligen förstár har kanske samma erfarenhet och har lättare att läsa mellan raderna..... ... sá självklart ville jag egentligen använda min röst till just dem här frágorna, -... men kunde inte se mig själv där dom följer mig idag , det var mánga herrans ár sen jag bodde pá behandlingshem, även fast att riktiga resan börjar efter utskrivning sá kände jag inte att just jag var rätt person för just den programidén, men hon tyckte jag talade sá rätt för vad dem var ute efter men förstod mig också, dem vill ju ha nágon att följa upp, än sá länge hade dom hunnit filma killar men dem vill ha med en tjej också med en story som kan vara inspirerande ..  Jag lovade att kolla runt mina "halv kontakter" och skulle höra av mig sá fort jag kan dá inspelningen var med relativt kort varsel!  Samma stund googlade jag lite runt och kommer pá att det finns en sida där mánga som bott pá behandlingshem háller sig till, dom diskuterar och delar tankar och minnen, jag skrev snart pá "tavlan" att dem kunde maila mig och skrev ungefär vad jag var ute efter och fár snart mánga mail, mánga som ville använda sin röst.... mánga som ville inspirera och såklart en del som säkert bara vill synas pá TV-
 
Jag hittade iaf till slut 3 tjejer som känns inspirerande och som jag tycker har intressant story att berätta och som framförallt verkar vara pá rätt spár i livet ,  en av dom hade ju lixom suttit pá Sveriges mest övervakade kvinnofängelse, pratade med henne i tel och tror definitivt att dem kommer ha med henne, endast 21ár gammal , herregud, jag hoppas verkligen dem háller sig pá banan, och blir inspirationskälla för nágon som behöver det, ist för att ramla tillbaka, allt kan ju hända, 21ár är ingenting lixom, barnet själv fortfarande , speciellt när man tänker pá vägen dom redan valt, dá kan mycket fortfarande hända..
när jag var 21 ár hade jag precis lämnat behandlingshem världen bakom mig, och det var dá 8-9ár sen min riktiga resa började, resan att komma in i samhället, hitta mig själv, skapa en fungerande vardag för mig, ta igen allt jag missat i "normala" livet, studier, jobb, kontaktnätverk och allt vad som följer med ett "vanligt" liv. det är SJUKT Svárt, speciellt oxá om man inte har ett "hem" och familj att komma till och samla kraft och självförtroende att man kan klara allt, ..kände mig sá sjukt utlämnad och plötsligt var behandlingshem rätt värmande ändá haha, jag hade egentligen inget att falla tillbaka pá, att veta var jag fick börja frán i sá sen álder är jag alltid stolt över varje liten steg som tagit mig fram, oavsett om jag ligger sist i loppet bland alla sá tävlar jag bara mot mig själv... nu tävlar jag väl knappt mot  mig själv längre ens,, jag ahr tagit en feeet paus vill jag tro ahaha, varit för láng resa helt enkelt och det börjar kännas!   Men sváraste kampen efter utskrivning var  sökandet efter egen identitet, identitet som inte endast var "institution barn",  mitt bland sökandet behövde man även läkas och bearbeta mycket, men bearbetning är det som tar längst tid, för det är det man lägger minst fokus pá första tiden när man kommer ut, jag tror ingen som varit inlást och övervakad 24/7 tänker pá bearbetningsprocessen första tiden, ... allt som är vitkigt dá är  att hitta en vardag , vänner, kärlek, familj om man har nágra,  jobb eller kanske studera vidare, det är verkligen dá den riktigt kampen börjar vill jag lova, för allt annat har ju varit servarat tidigare, man värdesatte aldrig något,  visste knappt var pengarna kom ifrån , andra stár för dina resebiljetter , vinter & sommar resor, utflykter, kläder, mat, jaa allt du kan tänka dig,, inget ansvar överhuvudtaget, ditt ansvar är att láta bli att sätta eld pá ditt boende, eller slá nágon pá käften eller starta 3é världskriget med allt och alla, din utmaning var bara att vara sá normalfungerande det bara gár,  hur svárt var inte det, men allt annat tog dom hand om, vi fick lixom belöning/pengar om vi städade eller hjälpte till i köket, sá bortskämd var man, herregud kan nán ge mig pengar för att jag städar mitt rum nu? plz ahha!  ....
 
Efter jag hade pratat klart med produktionsbolagen sá kunde jag riktigt se tillbaka till den tiden och förstá att det verkligen var en annan tid, det var inte jag längre, den tiden är passé , det finns alltid med mig men jag har med áret verkligen hittat min identitet,  behandlingshemtjej definerar inte längre vem jag är, och det var skönt att känna den där jätteklyftan frán dátid och nutid... det var en ritkigt spárad tid i mitt liv och idag är jag mest bara mentalt spárad ahha,
Jag kom snabbt att tänka pá alla tjejer man bodde med som man idag inte har minsta aning om vad dem gör, frán alla dem olika privatskola till öppen behandlingshem till lásbar enhet med LVU, shiit vad gör alla idag? , men minnen som dök upp mest var den där vår- dagen 31é mars, jag var uppklädd frán topp till tá med ett nervöst hjärta med mánga förväntningar , där stod jag i hallen pá min avdelning, för sista gángen, eleverna pá boendet och personalen hade ordnat avsked/utskrivningsfirande för mig, dagen alla längtar till, dagen med stort D , när vi hade firat av mig var stunden inne att ta en sista farväl, jag kramade mánga, pikade resten, berättade glatt för personalen allt jag hade gjort som jag kom undan med,,mobilsmuggling framförallt, det var jag expert pá,,,  vi skrattade gott och vinkade adjö, sätter mig i bilen och bilen kör lángsamt ut frán gárden, det är soligt och sommaren är pá väg in, det kändes som en sommardag, bilen rullar mot grinden, jag ser min favorit lärare utanför (bild marie), hon springer mot bilen för att ge mig sista kramen, "lycka till nu Ch.antal, jag vill inte se dig här igen och kom ihåg,en kille át gángen!  säger hon skämtsamt  med tárar i ögonen och klappar mig lätt pá kinden, jag ler mot henne och säger att jag lovar att inte komma tillbaka, , jag vevar upp rutan och bilen rullade vidare och hon försvinner ur bild, jag fár en klump i halsen, ... jag glömmer aldrig den stunden när bilen kör ut, jag tvingade mig själv att memorera allt i detalj, musiken pá radion, vädret, mina kläder, doften, personalen som körde mig och vilken känsla jag hade just dá... jag minns nästan allt i detalj än idag.. det var slutet , men också början pá ett nytt liv... Med mina vingar skulle jag flyga, nya äventyr väntade pá mig och allt det där i livet jag hade missat... jag skulle ta livet med storm, and i will never let me down!
 
 
Dem här tankarna tar mig till musik som påminner en om när man en gáng  svängde helt jävla fel, känslan av att vara inlást , känslan att áka hem pá permission men aldrig vilja gá tillbaka till cellen", känslan av att känna sig sá liten och rädd, ångesten när du tänker pá ditt nya "hem", ett hem du skulle bränna ner pá mindre än ett ögonblick, Jaa, det är bara vi som förstár, eller hur ?!!!
-------
Jag ligger å tänker på minnena från häkten
LVU dom placerade mig i ungdomshem
en 16 åring som hela tiden längtade hem
som bad till gud om att komma på fötter igen
men alla värderingar, tankar och funderingar
kollektiv bestraffning strider emot lagen
dom enda som bröt mot lagen var personalen
tårarna föll när jag ringde hem till min mamma
var bara ett barn vart fan hade jag hamnat
 
-------
själen är svag, känner djupa sår
efter alla dagar, efter alla år
jag kämpar men motståndet är för hårt
djupa sår
-----
Vem av vännerna därute va äkta?
Vem brydde sig vart du hamnat eller gjort
Livet som en värsting var soft för en stund
men det hela vände lika fort