Chanel

En Annan Tid -En Annan Situation-
 
haaaa! 
Se vad jag hittade 
bild på mig från mitt behandlingshem ,
Synd jag kom inte med, utan vi skulle fota mitt verk
hahaha en klocka jag gjorde på träslöjden, 
med ett citat jag skrev då om min situation
En citat som konstigt nog alltid varit aktuell sen dess, 
i Olika situationer och tidpunkter i livet.. 
Den Hette TIME!
Klockan var i svart hjärtform, guldklocka och guld text
 
YOUR TIME HAS COME
WHEN YOU KNOW
YOUR TIME IS OUT
 
Älskade den här klockan som hängde fint i mitt vardagsrum fram till 2010 när jag bestämde mig för att göra ig av med alla minnen från min behandlingshemtid! Slänge tyvärr denna,  Men alltså  kolla  min "institution-tröjan som jag har på mig,  ! HAAH alla intagna fick en sån när man anlände till LVU hemmet,, byxor och tröja :O)
 
 
 
 
Det Kapitelt Igen-
KATEGORI: BACK IN DAYS & MITT LIV PÅ BEHANDLINGSHEM
------------------
Av nån oklar anledning tar jag telefonen och ringer, tillbaka till det förflutna,
Eller oklar anledning är att vilseleda,  jag råkade ta ner en liten kartong , därinne ligger det små kläder sonen hade på sig under sin första tid i livet, dem första plagg jag och hans pappa köpte tillsammans när vi fick reda på att jag var gravid, dem är ändå fina att spara på, med lite fläckar ha ha, och även därinne ligger bunten med anteckningar, från en annan tid, som jag skrivit om ibland men inte tillräckligt ofta om man tänker på vad dem åren gjorde med en, anteckningar från min sista behandlingshem, SIS, statens institution , idag har jag inga djupa känslor kopplad till den tiden då jag har på riktigt frigjort mig från dem känslorna och greppet det förflutna hade om mig, nu är jag SÅ själslig fri att det är bara kul att läsa,  jaa, mest är det underhållande, mest underhållande är personalens dags anteckningar om mig, som en dagbok om mig, skriven av någon annan, MÅNGA andra, andras ord, om mina dagar, mina utbrott och mitt humör och mitt psyke som var så ostabil,    Den här gången ville jag ringa och be om mina journaler, ALLA journaler samt psykolog journaler samt alla utredningspapper från just det behandlingshemmet, dem andra behandlingshem innan sista behandlingshem har varit privata och även lagts ner efter några år , så denna är den enda statliga som aldrig stängs, Seven eleven på en annan nivå..   Här är en personals egna ord, han jobbade på SAMMA behandlingshem som jag bodde, samma behandlingshem jag nu ringer,  Han skriver från hans perspektiv,  hans ord får mig att minnas allt som igår, Och innan jag fortsätter kan ni få inblick om behandlingshemmet som blev oxå mitt sista , som jag nu lite mer än 10år senare ringer till och vill få ut mina journalpapper..  på den tiden var det för flickor mellan 13 och 20

Jag ringer till just MIN avdelning, kl är 18:00 och en ung kvinna svarar och jag hör direkt att hon verkar vara en nykomling, ingen på min tid, jag säger att jag heter Ch.antal och är en tidigare "elev", som är ute efter mina journaler, Hon stannar mig och säger att jag skall få tala med någon "kunnigare" inom detta området, hon lägger ifrån sig telefonen och jag kan riktigt känna energin, jag hörde ungdomar i bakgrunden, ungdomar som en gång var jag, jag kan nästan se framför mig deras reaktion när telefonen ringde, är det telefon till dem ? deras mamma, eller pappa eller bästa vännen eller kanske pojkvännen om dem har honom på telefonlistan, Men besvikna blir dem, det är bara en gammal elev som ringer , kan tänka mig att dem tänker och säker säger högt: VEM FAAAAN RINGER TILL DET HÄR DÅRHUSET EFTER ATT HA SKRIVITS UT? JAG SKULLE ALDRIG RINGA HIT, FYFAN !!!  detta säger dem säkert med avund , någon som bor därute med total frihet, villig att ringa till avdelningen, dem är därute och vi är härinne, jaa, mycket avundade man när man bodde där, friheten var mer värt än pengar....
 
Jag hör livet i bakgrunden och kan nästan svära på att jag var på plats , snart tar en kvinna upp luren och prsenterar sig som A.nita, jag hoppades på det skulle vara ett namn jag skulle känna igen, men FAAAN , neeej, Anita har inget ansikte i mitt huvud, jag blir lite besviken och tänker nu beskriva mig lite, att jag har bott där en gång i tiden, men när jag säger att : "Hej mitt namn är Ch.antal och ---"   Jaa, då avbryter hon mig och säger: VAAAAA är det CH.ANTAL ??????? CH:ANTAL?   jag låter lite tveksam nu, inte en chans att hon vet vem jag är, jag har ju knappt hunnit presentera mig, hon säger att hon visst vet vem jag är och blir sådär ööööverdrivet lycklig och säger att hon måste sätta sig ner, jaha okje, men jag tror ej det är samma C.hantal säger jag, Men hon är övertygad, " Men det är väl C.hantal? som målar så fint, "  VAAAAAAAAAAA? MÅLAR FINT ? AHHAHAH jag började garva och svarar att det nog är fel Ch.antal men blir lite OFF att någon annan som heter CH:ANTAL hade bott där hahahaha, men hon stod på sig och fortsatte beskriva mig och hon har rätt på alla punkter, hon  hade tydligen fått en tavla utav mig som hon haft i sina barns barnrum  och nu hade hon den i sommarstugan?!  WTF? ahahah, jaa, visst målade jag mkt och skrev väldigt mkt under min tid där och efter m.m.mne jag SUGER ju på måla så att hon minns mig som tjejen som var så duktig på att bland annan måla gjorde mig total förvirrad, vad som helst utom DUKTIG på måla !  Men jag har ju konstnärs själ och det får heta duga,  men oavsett så minns hon mig som igår och hon skrattar från hela magen och man hör att hela hon bara lyser upp,  hon frågar genast vad jag gör, var jag bor, hur jag mår, har jag några barn, och hur har jag klarat mig efter livet på mitt sista behandlinshem, jag svarar stolt att det varit en absolut krokig väg, som det ofta är för oss vilsa själar som blivit fråntagen så mycket under en så känslig utvecklingspriod, vi  som försöker hitta ljuset själva i en svart tunnel, men jag har inte ramlat ner i avgrunden, jag har inte mördat nån och bor på kvinnofängelse hahahhah, för dem var övertygade om att det skulle mycket till för att jag skulle klara mig i samhället med mina sjukt intensiva agg problem som jag aldrig riiktig kunde styra, jag hade liksom migrän av mina utbrott, så att säga att jag inte har skadat nån på den grad att jag sitter på kvinnoanstalt var rätt nice, , jag har inte börjat ta droger eller blivit kriminell eller haft några riktigt sjuka självskadebeteende, fast dem var aldrig oroliga för att jag skulle skada mig själv, mitt mål var alltid att fysiskt skada andra, det var som att haj som var blodtörstig, och jag sög in allt blod jag kom åt, för mig var det njutning att skada andra, jag behövde det, jag behövde attackera, skada, se dem sårade på marken, sedan infann sig en total ro, utan ånger, ingen ånger alls, det var kanske det som var mest skrämmande för dem, min total brist på empati. Jag visste inte ens vad det var.

Så att stolt säga att jag varit rätt så fungerande sen utskrivning var SÅ skönt att säga högt till dem som engång skakade på huvudet när dem såg mig i ögonen under mina svarta timmar, , jag vill tro att dem vill höra gott ifrån oss efter utskrivningen, för sanningen är ändå att många, väääldigt många hamnar fel,  En del tar ju självmord på vägen, vissa tar överdos, andra lever i sjuka destruktiva relationer och vissa kanske sitter inne än och blivit total kriminella,  vistelsen hos dem var bara början på en lång destruktivt liv, så det är skönt att såna som mig, kan ringa flera år senare och säga att  vistelsen hos dem var sista på en lång resa, jag berättar om 3 goda vänner jag har idag som jag bodde med när jag satt där, vi har hållit kontakten genom åren och känner varann på ett ärligt sätt, T,eresia var jju hon som jag träffade i Gbg och gick på Jul på liseberg med, vi bor alla så långt ifrån varann men fördöker styra upp att ses när det går, men samtidigt är vi såpass goda vänner att vi rä alltid densamma när vi ringer flera månader senare hahaha, tryggheten för oss är att vi är oss lika och vi accepterar varandras olikheter , vi är trygga i vänskapen vi har för att efter att ha bott ihop i en så svår tid så håller man inte kontakt med några som man verkligen inte värdesätter efterått,  vi levde ju som syskon under en tid  av våra liv, en svår period av livet, inte konstigt att det band man skapar är liksom vassare på ett annat sätt.. , jag berättar att dem mår bra och har fantastiska liv idag, :T.eresia som lever i Thailand idag, eller hon bor ju ej där men hon är där nu, berättade att hon har klarat sig superfint och har fin ordning på sitt liv, N.adja som är ganska så högt uppsatt politiker idag och S.ofia som lever i Sthlm med 2barn och man och har aldrig heller gått tillbaka till det destruktiva, vi har ju varit destruktiva på olika sätt inom våra bearbetning men inge av oss har ramlat ner total och gett upp och spårat på sjuk nivå sen utskrivning,  våra destrukvitet ligger skapar vi i trygga former ist, som att vi är lite små beroende av det destruktiva, men inte sån destruktivitet som kan ta friheten ifrån oss eller som gör att vi på riktigt mår dåliga, utan vi behöver små dos av våra "drog" och det ger oss kicken , det igenkännande från det förflutna som är SÅ stor del av oss men som inte definerar oss som personer...

Jag berättar vad jag har jobbat med som mest sen utskrivningen men att jag även har funderingar på samma område som dem själva... hon var så glad och ville veta allt om L.éon och dem få som jobbar kvar som jobbade på min tid skulle hon GENAST hälsa till, BILD MARIE JOBBAR KVAR och guuuud va glad jag blev . HÄLSA MARIE OCH SÄG ATT VI ALLA SKICKAR EN VARM KRAM TILL HENNE, T:ony jobbar kvar, och några till, men dem flesta är nya berättar hon, och deras system ser annorlunda ut idag och vissa avdelningar har dem stängt ner m.m.  hon undrade om L.éon hadr samma temperament som sin mamma och jag skavara lite jakande på den fråga och antar att hon njöt lite av det hahah att jag nu säkert smakar på min egen medicin hahahah, sedan berättade jag att jag sitter nu här ochc läser igenom mina anteckningar och jag frågar hur i HLEVETE jag kunde varit så arg, snacka om en total dampad C.hantal säger jag och hon skrattade för fulla hals, tror hon tyckte det var skönt att jag själv sa detta,  jag skulle adrig sagt dem orden om mig själv back than och den som skulle säga att jag var galen och dampad, denne skulle jag troligvis vilja avrätta, men med seriös jag var ju skrämmande störd, nått var ju kraftigt fel, det brann i hela min själ om inte jag fick mitt ordentliga utbrott om något störde mig, det var som en medicin för mig att få mina utbrott som sagt, i mina anteckningar så är det ofta rapport om Våld Med tillhygge eller våld utan tillhygge,, jag kan inte varit en lätt elev att behandla, inget var ju fel på mig, felet var på alla som skulle bryta ner mig för att "bygga upp mig igen", jag lät dem aldrig bryta ner mig, jag krigade för min rätt att tycka, känna och tala, jag vägrade tystas, ALDRIG, ta dö på mig, enda gången dem skulle få tyst på mig, och då förstår ni att med denna inställningen  så blev det många våldsincidenter under min tid på mitt sista behandlingshem, även om jag tyckte att jag hade "lugnat mig" på mitt sista behandlingshem så var det ändå en hel del våldincidenter, jag satt totalt i 1,5 år där, men  jag blve omhändertagen vid åldern av 15-16år och blev total fri vid car 20års åldern , skulle bli 20 november det året och jag skrevs ut i April det året.. så hela min känsliga utvecklingsperiod, hela min tonår gick ut på att förflyttas genom olika vårdhem och tillfälliga fosterfamiljehem, rymningar, slagsmål, hot, våld, aggression som  slutligen tog bort ALL frihet ifrån mig på den Låsbara enheten med LVU där alla med Olika paragrafer satt inlåsta med oviss framtid och ovetande om NÄR de skall släppas fria,

Vissa har kallat det för fängelse, vissa ser det som snäppet värre än fängelse och själv gav jag det aldrig en chans,  jag var i en mörk period av mitt lvi verkligen att jag kan inte riktigt kan bedöma deras arbete med mig, jag motarbetade allt så jag anser väl inte att jag direkt fick någon behandling , visst minns jag vissa röttägg men dem flesta gav jag aldrig en chans att behandla mig så jag kan inte idag säga hur jag anser att dem tog sig an mina problem, , jag uteslutade behandling och inte fan var jag behandlad där när dem var klara med mig, dem orkade inte med mig, orkade inte ta sig uppdraget att behandla mig, det stod flera gånger i mina journal att dem hade planerat att avbryta kontrakten att behandla mig för jag behöver tydligen "HÅRDARE behandlingsform ? WHAT?  Jag var på ett av Sveriges största låsbara institution och dem anser att jag behöver ännu mer låst och mkt hårdare, straffläger kanske ?jaa oavsett, jag har nu bett om alla papper, och nu är dem på väg hem till mig, jag mår bra av att läsa ur detta, för jag ser vilken förändring, när jag tvekar på att jag kommit en bra bit på vägen med mitt psyke så räcker det med att jag läser om hur jag var, så känner jag mig idag som en ängel ha ha !  jag är ju huur coool lugn som helst idag, för det mesta iaf, men på den tiden, och för egentligen inte så många år tillbaka så hade jag ju ett vrede som alltid gav mig huvudvärk, jag känner av det än idag sååklart, och det är oxå drf det är den svåraste saken i min vardag idag, speciellt idag, att ha barn och bli trängt i ett hörn utan valmöjligheten att frigöra sig från sin demoner, utan jag måste möta dem, det har varit det svåraste för mig, och är svåraste ever, men jag är på god väg.... jaa, speciellt när man läser allt detta haha, är är en del utdrag från mina papper, kommer dela med er av fler när jag ska skriva om mina problem och tiden på behandlingshem, har ju lovat att skriva mer om det för jag VET att ungdomar blir ju så lyckliga bara att läsa att någon varit i samma sitts som dem, eftersom att det är en tid tillbaka sen jag bodde där så känns allt mindre personligt,  
När ni läser så ser ni en hel del U.t , det står för PERSONAL, man vill ej skriva deras namn för deras "säkerhet", för ungdomar som skrivs ut lever hatet mot personalen kvar och vissa vill väl söka upp dem, på såvis så förkortar man personalens namn eller skriver u.t   , som tex: Ch.antal var otrevlig mot u.t idag, det betyder att jag varit otrevlig mot personalen idag,   Jaa, och $3  m.m. och allt med den där S.et är olika grad av LVU PARAGRAF, Lag och vård av unga, allt jag suddat över är personers namn, adresser, bahndlingshemmets namn,  avdelnings namn, och andra info  om boendet m.m.,  , varsågoda, trevlig läsning på er haha, jag väntar spänt på att alla papper skalll landa hos mig, speciellt psykologanteckningarna!
jAAA, Fortsättningen följer,

Men detta nedan skriver dem sista veckan när jag skulle flytta, jag och personalen vars liv jag hade gjort till helvete sen hon började sitter nu med mig och inhandlar det sista inför min utflyttning , den här kvinnanan alltså, H.elen som hon hette, jag avskydde henne från första stund, var alldeles för "trevlig" och det tydde på falskhet ansåg jag, hon hade mysbyxor och tydligen hatade jag mysbyxor på folk på sitt jobb hahah, fast dem var harembyxor, jag minns när vi satt i en fullsatt bil och jag får ännu ett utbrott på henne och flyger på henne fast hon kör bilen, jag sliter ut  hennes bilbälte och sparkar in hennes säte för jg hade i miitt huvud att få henne att flyga ut genom bilrutan och sket fullständigt i att hon körde bilen och att det var direkt fara, alltså seriööös!   Men det är hon nu som sitter i bilen med mig , vi hade kommit till en ganska bra plats, där vi kunde samtala och skoja med varann, och nästan blivit bra "vänner",  men hon fick kämpa för att komma dit, för första 3-4 månaderna när hon kom till jobbet satt jag handen på strupen och visade henne vad som väntade henne, det var alltid sjuka hot mot henne och jag fick nästan alla emot henne så när hon kom till jobbet varje dag så var det nog ett helvete för henne, , men vi skildes som vänner faktiskt... och mig lär hon aldrig glömma, som hon skrev här nedan... !
 
Identitet Vilse-
Dagens Ämnen,
Inget annat än ett ämne jag tycker det snackas allt för litet om !
Tonáringar som hamnat fel, hur börjar allt, och vad krävs det för att slutligen hamna pá sluten ungdomshem, statens institution med LVU? Mánga tror att det är enbart ungdomar med droger och missbruksproblem som till slut hamnar där, är det verkligen sá ? Hur fan hamnade JAG där ? Här har ni ett lángt videoinlägg där jag berättar om min resa, mina val, mina brister som till slut tog friheten ifrán mig när jag precis hade fyllt 16ár... det kommer komma mer inlägg speciellt videoinlägg kring det här ämnet sá det är väl mest till er som verkligen varit nyfikna,  jag snurrar till det och mumlar en del dá och dá men det fár ni ta, blir sá när man inte förbrett sig alls, utan visste precis vad jga skulle snacka om samma stund jag satte pá cameran.... !  Jag är ganska ärlig i mitt sätt att berätta om det förflutna sá allt för blödiga typer ber jag hitta dörren ut härifrán , säg inte att ajg ej varnade dig, fast det är rätt oskyldigt det jag valt att dela med än sá länge..!  man ska börja lite behagligt ju !  Ps. Jag försökte svära pá engelska ist men grabben var tydligen sprákpolis i bakgrunden, frága mej inte hur han vet tex betydelsen av "WTF"? :o skrämmande ! ahaha jag fick nágra tillsägelse OMFG!!!