Chanel

Det Kapitelt Igen-
KATEGORI: BACK IN DAYS & MITT LIV PÅ BEHANDLINGSHEM
------------------
Av nån oklar anledning tar jag telefonen och ringer, tillbaka till det förflutna,
Eller oklar anledning är att vilseleda,  jag råkade ta ner en liten kartong , därinne ligger det små kläder sonen hade på sig under sin första tid i livet, dem första plagg jag och hans pappa köpte tillsammans när vi fick reda på att jag var gravid, dem är ändå fina att spara på, med lite fläckar ha ha, och även därinne ligger bunten med anteckningar, från en annan tid, som jag skrivit om ibland men inte tillräckligt ofta om man tänker på vad dem åren gjorde med en, anteckningar från min sista behandlingshem, SIS, statens institution , idag har jag inga djupa känslor kopplad till den tiden då jag har på riktigt frigjort mig från dem känslorna och greppet det förflutna hade om mig, nu är jag SÅ själslig fri att det är bara kul att läsa,  jaa, mest är det underhållande, mest underhållande är personalens dags anteckningar om mig, som en dagbok om mig, skriven av någon annan, MÅNGA andra, andras ord, om mina dagar, mina utbrott och mitt humör och mitt psyke som var så ostabil,    Den här gången ville jag ringa och be om mina journaler, ALLA journaler samt psykolog journaler samt alla utredningspapper från just det behandlingshemmet, dem andra behandlingshem innan sista behandlingshem har varit privata och även lagts ner efter några år , så denna är den enda statliga som aldrig stängs, Seven eleven på en annan nivå..   Här är en personals egna ord, han jobbade på SAMMA behandlingshem som jag bodde, samma behandlingshem jag nu ringer,  Han skriver från hans perspektiv,  hans ord får mig att minnas allt som igår, Och innan jag fortsätter kan ni få inblick om behandlingshemmet som blev oxå mitt sista , som jag nu lite mer än 10år senare ringer till och vill få ut mina journalpapper..  på den tiden var det för flickor mellan 13 och 20

Jag ringer till just MIN avdelning, kl är 18:00 och en ung kvinna svarar och jag hör direkt att hon verkar vara en nykomling, ingen på min tid, jag säger att jag heter Ch.antal och är en tidigare "elev", som är ute efter mina journaler, Hon stannar mig och säger att jag skall få tala med någon "kunnigare" inom detta området, hon lägger ifrån sig telefonen och jag kan riktigt känna energin, jag hörde ungdomar i bakgrunden, ungdomar som en gång var jag, jag kan nästan se framför mig deras reaktion när telefonen ringde, är det telefon till dem ? deras mamma, eller pappa eller bästa vännen eller kanske pojkvännen om dem har honom på telefonlistan, Men besvikna blir dem, det är bara en gammal elev som ringer , kan tänka mig att dem tänker och säker säger högt: VEM FAAAAN RINGER TILL DET HÄR DÅRHUSET EFTER ATT HA SKRIVITS UT? JAG SKULLE ALDRIG RINGA HIT, FYFAN !!!  detta säger dem säkert med avund , någon som bor därute med total frihet, villig att ringa till avdelningen, dem är därute och vi är härinne, jaa, mycket avundade man när man bodde där, friheten var mer värt än pengar....
 
Jag hör livet i bakgrunden och kan nästan svära på att jag var på plats , snart tar en kvinna upp luren och prsenterar sig som A.nita, jag hoppades på det skulle vara ett namn jag skulle känna igen, men FAAAN , neeej, Anita har inget ansikte i mitt huvud, jag blir lite besviken och tänker nu beskriva mig lite, att jag har bott där en gång i tiden, men när jag säger att : "Hej mitt namn är Ch.antal och ---"   Jaa, då avbryter hon mig och säger: VAAAAA är det CH.ANTAL ??????? CH:ANTAL?   jag låter lite tveksam nu, inte en chans att hon vet vem jag är, jag har ju knappt hunnit presentera mig, hon säger att hon visst vet vem jag är och blir sådär ööööverdrivet lycklig och säger att hon måste sätta sig ner, jaha okje, men jag tror ej det är samma C.hantal säger jag, Men hon är övertygad, " Men det är väl C.hantal? som målar så fint, "  VAAAAAAAAAAA? MÅLAR FINT ? AHHAHAH jag började garva och svarar att det nog är fel Ch.antal men blir lite OFF att någon annan som heter CH:ANTAL hade bott där hahahaha, men hon stod på sig och fortsatte beskriva mig och hon har rätt på alla punkter, hon  hade tydligen fått en tavla utav mig som hon haft i sina barns barnrum  och nu hade hon den i sommarstugan?!  WTF? ahahah, jaa, visst målade jag mkt och skrev väldigt mkt under min tid där och efter m.m.mne jag SUGER ju på måla så att hon minns mig som tjejen som var så duktig på att bland annan måla gjorde mig total förvirrad, vad som helst utom DUKTIG på måla !  Men jag har ju konstnärs själ och det får heta duga,  men oavsett så minns hon mig som igår och hon skrattar från hela magen och man hör att hela hon bara lyser upp,  hon frågar genast vad jag gör, var jag bor, hur jag mår, har jag några barn, och hur har jag klarat mig efter livet på mitt sista behandlinshem, jag svarar stolt att det varit en absolut krokig väg, som det ofta är för oss vilsa själar som blivit fråntagen så mycket under en så känslig utvecklingspriod, vi  som försöker hitta ljuset själva i en svart tunnel, men jag har inte ramlat ner i avgrunden, jag har inte mördat nån och bor på kvinnofängelse hahahhah, för dem var övertygade om att det skulle mycket till för att jag skulle klara mig i samhället med mina sjukt intensiva agg problem som jag aldrig riiktig kunde styra, jag hade liksom migrän av mina utbrott, så att säga att jag inte har skadat nån på den grad att jag sitter på kvinnoanstalt var rätt nice, , jag har inte börjat ta droger eller blivit kriminell eller haft några riktigt sjuka självskadebeteende, fast dem var aldrig oroliga för att jag skulle skada mig själv, mitt mål var alltid att fysiskt skada andra, det var som att haj som var blodtörstig, och jag sög in allt blod jag kom åt, för mig var det njutning att skada andra, jag behövde det, jag behövde attackera, skada, se dem sårade på marken, sedan infann sig en total ro, utan ånger, ingen ånger alls, det var kanske det som var mest skrämmande för dem, min total brist på empati. Jag visste inte ens vad det var.

Så att stolt säga att jag varit rätt så fungerande sen utskrivning var SÅ skönt att säga högt till dem som engång skakade på huvudet när dem såg mig i ögonen under mina svarta timmar, , jag vill tro att dem vill höra gott ifrån oss efter utskrivningen, för sanningen är ändå att många, väääldigt många hamnar fel,  En del tar ju självmord på vägen, vissa tar överdos, andra lever i sjuka destruktiva relationer och vissa kanske sitter inne än och blivit total kriminella,  vistelsen hos dem var bara början på en lång destruktivt liv, så det är skönt att såna som mig, kan ringa flera år senare och säga att  vistelsen hos dem var sista på en lång resa, jag berättar om 3 goda vänner jag har idag som jag bodde med när jag satt där, vi har hållit kontakten genom åren och känner varann på ett ärligt sätt, T,eresia var jju hon som jag träffade i Gbg och gick på Jul på liseberg med, vi bor alla så långt ifrån varann men fördöker styra upp att ses när det går, men samtidigt är vi såpass goda vänner att vi rä alltid densamma när vi ringer flera månader senare hahaha, tryggheten för oss är att vi är oss lika och vi accepterar varandras olikheter , vi är trygga i vänskapen vi har för att efter att ha bott ihop i en så svår tid så håller man inte kontakt med några som man verkligen inte värdesätter efterått,  vi levde ju som syskon under en tid  av våra liv, en svår period av livet, inte konstigt att det band man skapar är liksom vassare på ett annat sätt.. , jag berättar att dem mår bra och har fantastiska liv idag, :T.eresia som lever i Thailand idag, eller hon bor ju ej där men hon är där nu, berättade att hon har klarat sig superfint och har fin ordning på sitt liv, N.adja som är ganska så högt uppsatt politiker idag och S.ofia som lever i Sthlm med 2barn och man och har aldrig heller gått tillbaka till det destruktiva, vi har ju varit destruktiva på olika sätt inom våra bearbetning men inge av oss har ramlat ner total och gett upp och spårat på sjuk nivå sen utskrivning,  våra destrukvitet ligger skapar vi i trygga former ist, som att vi är lite små beroende av det destruktiva, men inte sån destruktivitet som kan ta friheten ifrån oss eller som gör att vi på riktigt mår dåliga, utan vi behöver små dos av våra "drog" och det ger oss kicken , det igenkännande från det förflutna som är SÅ stor del av oss men som inte definerar oss som personer...

Jag berättar vad jag har jobbat med som mest sen utskrivningen men att jag även har funderingar på samma område som dem själva... hon var så glad och ville veta allt om L.éon och dem få som jobbar kvar som jobbade på min tid skulle hon GENAST hälsa till, BILD MARIE JOBBAR KVAR och guuuud va glad jag blev . HÄLSA MARIE OCH SÄG ATT VI ALLA SKICKAR EN VARM KRAM TILL HENNE, T:ony jobbar kvar, och några till, men dem flesta är nya berättar hon, och deras system ser annorlunda ut idag och vissa avdelningar har dem stängt ner m.m.  hon undrade om L.éon hadr samma temperament som sin mamma och jag skavara lite jakande på den fråga och antar att hon njöt lite av det hahah att jag nu säkert smakar på min egen medicin hahahah, sedan berättade jag att jag sitter nu här ochc läser igenom mina anteckningar och jag frågar hur i HLEVETE jag kunde varit så arg, snacka om en total dampad C.hantal säger jag och hon skrattade för fulla hals, tror hon tyckte det var skönt att jag själv sa detta,  jag skulle adrig sagt dem orden om mig själv back than och den som skulle säga att jag var galen och dampad, denne skulle jag troligvis vilja avrätta, men med seriös jag var ju skrämmande störd, nått var ju kraftigt fel, det brann i hela min själ om inte jag fick mitt ordentliga utbrott om något störde mig, det var som en medicin för mig att få mina utbrott som sagt, i mina anteckningar så är det ofta rapport om Våld Med tillhygge eller våld utan tillhygge,, jag kan inte varit en lätt elev att behandla, inget var ju fel på mig, felet var på alla som skulle bryta ner mig för att "bygga upp mig igen", jag lät dem aldrig bryta ner mig, jag krigade för min rätt att tycka, känna och tala, jag vägrade tystas, ALDRIG, ta dö på mig, enda gången dem skulle få tyst på mig, och då förstår ni att med denna inställningen  så blev det många våldsincidenter under min tid på mitt sista behandlingshem, även om jag tyckte att jag hade "lugnat mig" på mitt sista behandlingshem så var det ändå en hel del våldincidenter, jag satt totalt i 1,5 år där, men  jag blve omhändertagen vid åldern av 15-16år och blev total fri vid car 20års åldern , skulle bli 20 november det året och jag skrevs ut i April det året.. så hela min känsliga utvecklingsperiod, hela min tonår gick ut på att förflyttas genom olika vårdhem och tillfälliga fosterfamiljehem, rymningar, slagsmål, hot, våld, aggression som  slutligen tog bort ALL frihet ifrån mig på den Låsbara enheten med LVU där alla med Olika paragrafer satt inlåsta med oviss framtid och ovetande om NÄR de skall släppas fria,

Vissa har kallat det för fängelse, vissa ser det som snäppet värre än fängelse och själv gav jag det aldrig en chans,  jag var i en mörk period av mitt lvi verkligen att jag kan inte riktigt kan bedöma deras arbete med mig, jag motarbetade allt så jag anser väl inte att jag direkt fick någon behandling , visst minns jag vissa röttägg men dem flesta gav jag aldrig en chans att behandla mig så jag kan inte idag säga hur jag anser att dem tog sig an mina problem, , jag uteslutade behandling och inte fan var jag behandlad där när dem var klara med mig, dem orkade inte med mig, orkade inte ta sig uppdraget att behandla mig, det stod flera gånger i mina journal att dem hade planerat att avbryta kontrakten att behandla mig för jag behöver tydligen "HÅRDARE behandlingsform ? WHAT?  Jag var på ett av Sveriges största låsbara institution och dem anser att jag behöver ännu mer låst och mkt hårdare, straffläger kanske ?jaa oavsett, jag har nu bett om alla papper, och nu är dem på väg hem till mig, jag mår bra av att läsa ur detta, för jag ser vilken förändring, när jag tvekar på att jag kommit en bra bit på vägen med mitt psyke så räcker det med att jag läser om hur jag var, så känner jag mig idag som en ängel ha ha !  jag är ju huur coool lugn som helst idag, för det mesta iaf, men på den tiden, och för egentligen inte så många år tillbaka så hade jag ju ett vrede som alltid gav mig huvudvärk, jag känner av det än idag sååklart, och det är oxå drf det är den svåraste saken i min vardag idag, speciellt idag, att ha barn och bli trängt i ett hörn utan valmöjligheten att frigöra sig från sin demoner, utan jag måste möta dem, det har varit det svåraste för mig, och är svåraste ever, men jag är på god väg.... jaa, speciellt när man läser allt detta haha, är är en del utdrag från mina papper, kommer dela med er av fler när jag ska skriva om mina problem och tiden på behandlingshem, har ju lovat att skriva mer om det för jag VET att ungdomar blir ju så lyckliga bara att läsa att någon varit i samma sitts som dem, eftersom att det är en tid tillbaka sen jag bodde där så känns allt mindre personligt,  
När ni läser så ser ni en hel del U.t , det står för PERSONAL, man vill ej skriva deras namn för deras "säkerhet", för ungdomar som skrivs ut lever hatet mot personalen kvar och vissa vill väl söka upp dem, på såvis så förkortar man personalens namn eller skriver u.t   , som tex: Ch.antal var otrevlig mot u.t idag, det betyder att jag varit otrevlig mot personalen idag,   Jaa, och $3  m.m. och allt med den där S.et är olika grad av LVU PARAGRAF, Lag och vård av unga, allt jag suddat över är personers namn, adresser, bahndlingshemmets namn,  avdelnings namn, och andra info  om boendet m.m.,  , varsågoda, trevlig läsning på er haha, jag väntar spänt på att alla papper skalll landa hos mig, speciellt psykologanteckningarna!
jAAA, Fortsättningen följer,

Men detta nedan skriver dem sista veckan när jag skulle flytta, jag och personalen vars liv jag hade gjort till helvete sen hon började sitter nu med mig och inhandlar det sista inför min utflyttning , den här kvinnanan alltså, H.elen som hon hette, jag avskydde henne från första stund, var alldeles för "trevlig" och det tydde på falskhet ansåg jag, hon hade mysbyxor och tydligen hatade jag mysbyxor på folk på sitt jobb hahah, fast dem var harembyxor, jag minns när vi satt i en fullsatt bil och jag får ännu ett utbrott på henne och flyger på henne fast hon kör bilen, jag sliter ut  hennes bilbälte och sparkar in hennes säte för jg hade i miitt huvud att få henne att flyga ut genom bilrutan och sket fullständigt i att hon körde bilen och att det var direkt fara, alltså seriööös!   Men det är hon nu som sitter i bilen med mig , vi hade kommit till en ganska bra plats, där vi kunde samtala och skoja med varann, och nästan blivit bra "vänner",  men hon fick kämpa för att komma dit, för första 3-4 månaderna när hon kom till jobbet satt jag handen på strupen och visade henne vad som väntade henne, det var alltid sjuka hot mot henne och jag fick nästan alla emot henne så när hon kom till jobbet varje dag så var det nog ett helvete för henne, , men vi skildes som vänner faktiskt... och mig lär hon aldrig glömma, som hon skrev här nedan... !
 
WE GONNA GO DEEEEP
Nu gott folk ska jag ta er på en minnesresa, eller bara allmänt hur saker flätar sig samman, hur såg din story ut när du träffade personen som du idag har barn med ? ur vilken relation kom ditt barn ifrån? jag har inte haft sug av att skriva detta, eller det hade inte varit big deal alls, alla har en story, srkiver jag en bok imorgon kommer det att stå där, men aldrig tänkt på att dela det här , iaf inte nu, men jag har fått sagt till mig att INTE dela detta på min blogg, man vill tysta mig , vi ska låtsas som att det aldrig hade hänt, jag har valt att inte tala så mkt om den relationen som varit på blogg då det livet inte existerar idag, jag checkade ut helhjärtad och har inte ångrat en minut av det, med tanke på vilket liv mitt barn skulle behöva leva som gömd och ständig oro så är det som guld att att ha checkat ut, , men om jag ska berätta en story som går några år tillbaka, då kommer min sons pappa att  finnas med i bilden, han valde att klampa in i min livsbok och skriva ett vikrigt och avgörande kapitel där, så sonens pappa ska bara be sitt folk att hålla käften och låta mig göra mitt, när jag läser upp livsboken kommer det aldrig bara handla om mig, det kommer handla om dem olika möten på vägen,  människor som fanns med vid de olika vägskäl, , har  du gått med mig på min livsväg ? då kan du räkna med att du kommer att  springa på dig själv när jag läser upp min bok högt.,    !
--------------------------
Det var på min inflyttningsfesten (med den nya klassen) som jag och sonens pappa började lära känna varann, på riktigt, vi gick dock i samma klass,  jag var ny i studentstaden och samlade gänget från klassen och andra utomstående , gjorde en jätte-tacoskväll för alla, dricka och skön musik hela kvällen och vi skulle sluta kvällen med att se ett band som spelar nånstans i studentstaden,  jag hade lämnat det mesta bakom mig och skulle skapa mig ett nytt liv hahha, innan det hade jag heltidsjobb som förskolepedagog samt fritdspedagog i Borås, där hade jag trivts ritkigt bra med kollegor jag saknar än idag och som jag har lite kontakt med än,  jag hade jobbat där mellan 2007 fram till flytten 2010, en dag vaknade jag och sa upp mig och ville börja studera i en för mig helt okänd stad, vad är det värsta som kan hända, orka sitta här och ruttna i Borås, sagt och gjort,  sa upp lägenheten , vännerna , låtsaspappan och tryggheten i borås och flyttade just like that, 3,5 timme från Borås började jag en nya skolan, detta var en folkhögskola med allt ifrån förberedande polisutbildning, behandlingspedagogutbildning musik utbildnijngen osv, så det var skön blandning av folk,
och där mötte jag han som kommer att bli min sons pappa, vi hamnade i samma klass, och 2 veckor senare på min inflyttningsfest var han i min lägenhet , han var den som inte drack den kvällen, han var så långt ifrån alla killar jag hade dejtat tidigare, jag är som bekant inte så mkt för den utländska typen, så jag avfärdade alltid utländska killars försök till annat än vänskap,  alla dras till olika typer och det "vanligaste" jag drogs till var svenska killar som ser ut att leva och bo på stures, alltid gillat sportigare killar med halvlångt brunt hår med intensiva ögon, han var inget av det men intensiva ögon, det hade han,,  dem flesta jag hade dejta i vuxen ålder var allt annat än vad han var egentligen  , och relationen innan jag träffade sonens pappa var ju faktiskt med någon som inte såg ut som någon sture kille, jag hade 2 typer, "sturekillarna" och så har vi BAD BOYS, dem där stora sönderpumpade , tatuerade och rakade svenska killarna som ser ut att dem kan lyfta mig och kasta runt mig och sätta mig på min plats  ahahhahaa, SÅ mitt ex The big gangster, han som kommer att bli min första riktiga stora kärlek var just en sån där stor rakad  bad bad bad boy (soom jag fortfarande har kontakt med), det var en mkt spännande relation och när jag flyttade till studentstaden hade vi avslutat allt sen flera månader tillbaka men vi hade som bekant alltid kontakt och det var viktigt för honom att jag slapp leva som en fattig student i liten studentlgh, jag skulle ta vilken lgh jag vill så löser han resten, , jag hade ju aldrig riktigt lyckats komma över min bad boy genom åren när vi har avslutat saker, det slutar med att jag dejtar nån och så kommer han tillbaka, och jag försöker behärska mig men slutar med att jag dumpar vem jag nu än dejtade för one more shot av min drog ,,
så på inflyttningsfesten i en ny studentstad där ingen vet vem jag är  började mitt nya liv på alla sätt, bort med Borås/Göteborg, Bort med ytliga livet med gogodanskvällar, snabba pengar ,, bort med rika ex pojkvänner som fick mig att leva ett  liv jag egentligen inte hade råd med, ett liv man bara slänger pengar runt sig haha men kul var de ju , nu ska jag leva städat och tala med folk som annars inte är av min natur  ahhaha, jag ska bli normal helt enkelt och här är min chans, att leva förbi fast life, sista året i Borås hade jag dessutom blivit rätt mätt av det ytliga så jag välkomnade det nya livet i studentstaden,
 
jag och sonens pappa kom att  prata en hel del  den kvällen  på min inflyttning/klassfest, och vi hade otrolig skoj kväll och natt,  han höll låg profil och drack inget, själv snurrade jag runt och dansade och blev uppbjuden för dans men mellan dansen satte jag mig alltid för att kolla med han om han har skoj,  hans ögon mötte alltid mina när jag stod och dansade halvtaskig dans med någon , det var, som att nån betraktar dig på avstånd med ett sånt djup att du kände dig utmanad, , inte visste jag då  att mitt framtida barn 2år senare skulle bära samma DNA som killen som satt där och betraktade mig..., ,men vem tänkte på sånt då,  natten var ungt och vi med den,

Nästa dag hördes vi alla av och alla hade kommit hem och alla mår prima, men Han var den som kom att be mig att komma över och hjälpa mig städa undan festen, , självklart får du det, alla hade "bondat fint" den kvällen hos mig , han kommer över och jag har aldrig suttit och lyssnat så djupt på någon person, vi blev så sjukt djupa direkt, ellelr jag ställde otrolig många frågor för jag tyckte hela han såg ut som en intressant individ och ja ville lära känna honom till kärnan, , han hade ju vunnit en eller 2 st SM i boxning, och när vi träffades levde han på boxning, det var allt för honokm, träningarna, tävlingarna men jag ville veta mer, fick inte nog, . ja ställde hundra frågor om hans liv och resa tll SVerige,  och han svarade meed ett djup och jag kom bara att bli mer och mer fascinerad av den här individens lugn mitt i det kaoset han levt och som han återberättar för mig, livet i hans hemland när man tillhör"det bortglömda folket",  hans familj, förlusten av en bror, jag hittade mig själv fastkedjat i hans story, jag kunde inte släppa det, jag skulle veta ALLA sjuka hemligheter, tell me more haha ungefär så var jag, , ville ha mer, snart inser vi, det är SENT på kvällen, vi hade hunnit plocka undan lite ölbukar och jag hann laga middag till oss och åt vid matbordet mellan varven och under tiden berättade han sin livshistoria för mig som bara var så fascinerand, , vi hade alltså suttit i över 10 timmar och talat med varann, Ändå kändes det hela som 10min,,  ju mer han berättade desto mer fanns det att gräva fram, och jag blev hungrig for more, tell me more !!
 
Nästa dag efter studierna tog vi promenad och fortatte där vi slutade, från att tänka att han inte alls är min typ som jag dras till så öppnade hans story ändå upp en viss nyfikenhet, jag gillar personer som överlevt, människor som har glöden i sig, som inte tänker på vad andra ska tycka och tänka, som står för sina misstag och bär sina brister som guld,, Hans historia kom att inspirera mig att skriva en artikel om honom och intervjua honnom när vi fick i uppgift att skriva artikel om en "känd person", denna kändisen ska berätta om sitt liv som ingen annan hört det förut, det var skolarbete och inte för att han var nån kändis men han var känd í studentstaden som boxaren och var ju i tidningen lite ibland så det fick duga sa jag, för jag visste att ur den artikeln kommer jag få ut så mkt, den artikeln kanske jag kan dela med till er i annat inlägg, det var trots allt skolprojekt -----
vi träffades varje dag efter den första promenaden, varje kväll efter skolan tog vi våran dagliga kvällspromenader på ett par 3 timmar och pratade, och pratade, om livet, om alla man lämnat bakom sig, sorg osv. han hade passion for life, snart hade några veckor passerat och vi har nu blivit som ett med varann, ett stark vänskap föddes, jag såg hans försök till kyss med mig, men jag kunde inte riktigt gå där, jag behövde tänka till,  ska jag kyssa någon vars story jag vet så mkt om, och nu tänker jag på att han inte var kristen eller allätare haha, han hade en religion som kändes så motbjudande, han hade berättat om olika saker som relgionen och vad dessa folk stod för, jag var nästan fascinerad över att det fanns så hjärndöda typer än, jag kunde fortfarande inte ta det på allvar, , det måste vara lite överdrift, jag kunde inte riktigt föreställa mig detta, och sen, vad gör en kyss? inte blir jag väl förälskad av en kyss och inte jagar en religion mig för att ha kysst honom?  han är dessutom inte ens i närheten av vad jag söker speciellt när jag hade bestämt mig för att INTE dejta allvarligt under tiden jag studerar, jag ville ha mitt X big gangster på sidan som man kan åka till ibland och leva i lite lyx ibland mellan fattiga studentdagarna, jag hade min plan framför mig, , så ingen chans här att det kommer gå så långt med den här personen att jag behöver deala med hans religion och  folk, nejdå , oskyldig kyss har jag gett många, oskyldig romans har jag haft med en del, dont make a fucking big deal of it , så några veckor senare lät jag han kyssa mig,  passionerat och så intensivt....
Var det första kyssen till dödsriket ???  ...
 
Uppps... Nu ringer mitt liv 2016, (L.éon I Luren ) bäst att pausa 2010 för en stund
Fortsättningen följer.... Kanske---
 
 
- The Year Of My Life-
Jag har alltid undrat, om du är född som mig på 80 talet, tidig 80-talet eller senare,och i mitt fall är det i mitten på självaste 80 talet, där i mitten när alla börjat haja nya eran, 5 år av 80 talet och 5 år till 90 talet, alltså helt perfekt tid för mig att anlända, jag vet, allt jag är, är alltid  extraordinärt ;), men till själva saken, när jag föddes där 1985, inte hajade jag vad som var inne då? eller vilken musik man lyssnade på då? man kopplar ju sin tid med tiden man minns , så för mig börjar jag kanske minnas riktigt bra 1995, allt det som vi kallar idag för "Nostalgi", inte hajar jag till när jag hör en musik eller ser  klädmode från 1985? det är en besvikelse när jag kommer på mig själv att jag är ett barn av 90 talet snarare än ett barn från 80 talet,  80 talet låter så hippi och fräckt. , 90 talet låter mindre spännande, men oxå förändringarnas år, för slutet på 90 började nya tiden ta rejäl fart, utvecklingen på alla plan, speciellt teckniken och det var oxå då alla började sälja sin själ för kändisskapet och allt det där som inte direkt var nytt men det fick sig ordentlig skjut, , känns som all utveckling är oxå det som  drog ner mänskligheten, självaste själens utveckling, och charmen som fanns i luften att vi inte "visste allt"!,    
 
Så är jag 80-talist när jag inte ens visste om att jag existerade och var en människa eller är jag 90 talist där alla barndomsminnen är kopplad till?  Jag känner mig halvblåst när jag gör roliga tester " minns du detta" från 80 talet, jag minns knappt nått och känner inte igen nått, kan såklart ha att göra med att jag växte upp i 2 skilda världar, första 10åren helt  annan värld som jag sällan kan beskriva för mina vänner jag har idag, det är sån kontrast att jag kan aldrig riktigt på bara ord beskriva mina första 10 år,  ett fattigt  smalt land i västra afrika, jag föddes och levde mina första 10 år huvudstaden som bestod av vackra sandstränder , mycket hetta men tack vare havet och palmträd så var det fuktigt i luften ,t flertal laguner och sjöar, jaa det var verkligen vackert där trots många förstörda gator , sönderslagna gatulyktor, en stad  total överbefolkat pga  det var  en kuststad med västafrikans största marknad drog det till sig ofantligt mycket folk från hela västra afrika och många fransmän , huvudstaden där vi bodde  granne med Grand Marché var mötesplats för precis ALLA, så det var liv och fläkt ,  där hände allt, barn som försvann var 20é minut, banditer i alla hörn och  samtidigt låg revolutionen i  luften och jag själv fick uppleva ett par 3 stycken inbördeskrig och jag minns det mesta som igår faktiskt, satt häromdaen och pratade om en av dem inbördeskrig jag var mitt i, då menar jag att jag stod där bland militärer när dem åkte runt och sköt, måste dela den storyn en dag, allt är som en suddig men ändå tydlig dröm när jag tänker på det, eftersom man nästan ALRIG talar om det blir det så konstigt när man berättar det högt, man minns så mycket men samtidigt har hjärnan förträngt det tills man talar högt om det, så mina första 10år kan jag inte ens beskirva i ord för vännerna här även fast att jag försöker, ,  så det var en jättekontrast där , men även kontrasten att sedan flytta till Sverige runt 11års åldern ,  , så jag vill tro att även detta påverkar mig när vi ska försöka minnas "80 talets Sverige",,

Men det jag minns bäst är ju trots allt allt från 90 talet, alla minnen från den tiden är kristallklara, åtminstone från 1995, och 2000 känns fortfarande som igår, , var det verkligen 16år sedan vi firade in 2000 ?  Jag tycker det är fantastiskt kul och intressant att möta människor från olika tider, jaa egentligen ALLA utom dem som är födda efter 2000? :O? ahhaha jag vet, det är inte klok men det känns bara SÅ ospännande , känns som att dem föddes igår, mjölken i min kyl är äldre och mer spännande än de brukar jag tänka för mig själv, egentligen aldrig med meningen men det bara finns i bakhuvudet nånstans, personen kan i sig ha fruktansvärt spännande liv, det är inte va det handlar om, men det är ett årgång som känns allt annat än spännande och intessant ,  Här nedan läste jag en intressant artikel just om de olika åldrarna och vad alla tider menar med just nostalgi,   Jag uppskattar att möta folk från en annan tid med en annan nostalgi-bilder , jag vill veta mer om tiden innan min tid,    Jag möter även på många fördomar om MIN generation,  80 talisterna,  " 80-talisterna ska vara en söndercurlad generation som är egocentrisk och bortskämda", jag kan säga , jag instämmer väl lite , alla från 80 talet jag mött har mycket "Jag:et som the big centrum i deras liv, väldigt måna om att just dom ska må bra, vilket jag tycker i sig är bara bra, för skulle alla vara rädda om sig så tror jag på en lugnare och finare värld, ego har faktiskt med sig nått fint oxå, det gäller bara att ha förmågan att kunn se det  hahaha,    här får vi iaf möta några personer från olika  generationer :
-------------
Skriven av : Peter Fällman På HD-
 
Alla är vi  barn av vår tid
Det är skillnad på att fira sin 15-årsdag i en hippietid och i en yuppietid. Alla präglas vi av vår tid. Därför ser 60-talisten ut som ett frågetecken när 40-talisten hyllar skånsk kålsoppa. Därför glor 80-talisten oförstående på 30-talistens ransoneringskort. Men vad gör den mystiska tidsandan egentligen med oss? Vi stämde träff med sju olika individer. Inknuffade i sju olika generationer.
 
Vi dricker kaffe och äter kanelbullar. Det smakar för alla generationer. Alla har de fått i uppdrag att ta med en pryl som betytt mycket för dem och deras generation, en stor sak. Björn Falkenström, född 1936, lägger fram sitt ransoneringskort från kriget. En väsentlig pusselbit i berättelsen om varför han blev den människa han blev.
– Jag har ingen aning om vad det där är för något, säger My de Silva, född 1984.
Varje människa har stämts i en egen ton med en unik arvsmassa. Klass, kön och etnicitet drar oss sedan åt olika håll. Det gör även den tid som råder just när vi råkar födas och växa upp. 50-talisten Kitty promenerade lugnt hem från festen som ung, My tar alltid en taxi. 20-talisten Sven gjorde sin första utlandsresa till Italien när han var 32 år, My gjorde den till Sri Lanka som ettåring. Och Kitty Pedersen ser världen växa i sina barn.
– Vi flög med familjen till USA en gång. Jag satt och tittade ner och sa ”Fattar ni, vi är mitt över Atlanten nu, vi ska åka till Amerika!”. Min elvaåring sa bara: ”Hallå, det här gör dom varenda dag, lugna dig morsan”.
De människor som först stoppades in i decennier arbetade inom konst och litteratur. 90-talister och 40-talister var de författare och konstnärer som var med om att skapa en viss zeitgeist, tidsanda. När ordet ”fyrtiotalister” dök upp i svenskan menade man de författare som var dominerande på 1940-talet. Men när alla de svenskar som föddes på 1940-talet blev ett fenomen började också dessa kallas ”fyrtiotalisterna”. Begreppet satte sig och när vi nu säger 40-talister eller 80-talister menar vi de som är födda dessa decennier.
Tomas Fürth på forsknings- och konsultföretaget Kairos Future har jobbat som framtidsforskare i 25 år. Han menar att vi inte är så fria i tanken som vi inbillar oss.
– Vi vill inte riktigt ta till oss det här. Vi har ju också fostrats till att vi har en valmöjlighet. Men efter 20-årsåldern är vi mer zombies än vi tror. När vi går på vår magkänsla är vi väldigt präglade av vår uppväxt. Tittar du på dina vänner så ser du att ni har gjort liknande val.
Tidsandan är en trög förskjutning av perspektiv. Inget skiljer den som är född på nyårsafton 1949 och den som är född på nyårsdagen 1950? Men hur drabbar oss denna diffusa tidsanda?
– Tidsandan är de föreställningar som finns under en viss period. De värderingar man växer upp med. Som barn och tonåring är man vidöppen för intryck. Sedan tolkar vi av det som händer genom livet utifrån vad som hände då. Man brukar säga att våra värderingar är låsta med två lås, barndomens och tonårens.
Vilken är den största skillnaden mellan 20-talisten Sven och 80-talisten My? Här brukar forskarna tala om en ökande individualisering. Enligt den tanken skulle My vara mindre sugen på att söka sig till kollektiva idéer än Sven.
– Men de starkaste individualisterna finns hos 60- och 70-talisterna. Man brukar säga att 80-talisterna skapat en slags syntes, att de är kollektiva individualister.
Talistdiskussionen provocerar många. Framförallt de som känner att de avviker från sin generation. Och i synnerhet 80-talister.
– 80- och 90-talister blir livrädda när någon påstår att de inte väljer själva, säger Tomas Fürth.
Det finns inga avgrundsdjupa skillnader mellan unga och gamla när det gäller grundläggande mänskliga värden. I studier sätts fenomen som ”hälsa”, ”ärlighet”, ”frihet” högt av alla. Vissa värderingar håller över flera generationer. Hur vi värderar familjen exempelvis. Men även här syns skiften. Synen på föräldrar med samma kön har förändrats över tid. Sanna Johansson disputerade förra året med avhandlingen ”Dom under trettio, vem bryr sig och varför?” på Göteborgs universitet.
– Förr sa många forskare att en generation var fem år, men nu går utvecklingen så snabbt att man talar om en generation över två år. De som är 15 år i dag är mycket olika de som är 20 år. Men att tala om ”talister” är fortfarande ett lätt sätt att jämföra olika grupper.
Sanna Johansson betonar att åldern påverkar oss på tre nivåer. Den biologiska åldern (grått hår, celluliter), olika livsfaser (tonår, barnfamilj) och generation (20-talister, 80-talister). Vår förkärlek för att ställa människor ifrån olika decennier mot varandra säger också något om 1900- och 2000-talet. En tid av snabba förändringar kräver tydliga, begripliga etiketter.
På de närmaste sidorna träffar du 20-talisten Sven Olsson, 30-talisten Björn Falkenström, 40-talisten Ann-Christin Forslund, 50-talisten Kitty Pedersen, 60-talisten Ben Nord, 70-talisten Ann-Sofie Thorzén och 80-talisten My de Silva. Vilken av dessa generationer har haft tur och vilka har haft otur? Björn Falkenström, från 30-talet, skakar lite på huvudet.
– Jag är inte säker på att man kan säga när det var som bäst. Var generation har sin tid. De som lekte med kottar var lyckliga för det. Sedan kom Lego, det gick det också.