Alexander Falk-Fight Cancer
Att Vara 18år Och Veta Att Man Ska Dö !!
Jag sitter här med röda , svullnade ögon efter att ha gråtit genom hela denna dokumentären om Alexander Falk
Jag sitter här med röda , svullnade ögon efter att ha gråtit genom hela denna dokumentären om Alexander Falk
Killen som fick cancer som sedan tog hans liv , Jag har läst lite om Alexander och det var väl lite överallt på alla plattformer när han förlorade kampen mot cancer, fck för mig att jag hörde på nyheterna då när han gick bort och visste såklart inte vem han var innan då.. men det är först nu som jag kollade på hela filmen, Jag uppskattar att fördjupa mig mer när "resten av världen" har glömt och gått vidare, det finns så mkt mer att lära sig då, den första tiden är så ytligt coh tillfälligt, folk är ledsen i 5min sedan går dom vidare, jag uppskattar att gå tillbaka och läsa när det inte längre är sån påtryck från alla medier och allt ytligt , jag ser på filmen nu och är mer berörd nu än när jag först hörde om denna killen, för det var youtube, instagram facebook och jag kan lätt tappa det, nu hittade jag denna filmen på D-Play "Filmen om Alexander"
Det är sån tragedi att en 18årig kille skalll behöva veta att hans tid är knapp och varje minut och varje resa han gör tillsammans med familjen är för att bocka av det han vill hinna göra innan han dör, Att se hur en 18årig sitter vid vattnet med sin bästa vän och vännen vet att hans allra bästa kompis har inte många månader kvar, att som 18årig, sitta på barnsjukhuset med sin far och få beskedet att man INTE kommer kunna bota cancern, man har gjort allt och sanningen är att du kommer att dö med denna sjukdomen, kroppen klarar inte av mer behandling, du har inte inte flera år kvar, utan du har veckor/månader kvar..
Det är sån tragedi att en 18årig kille skalll behöva veta att hans tid är knapp och varje minut och varje resa han gör tillsammans med familjen är för att bocka av det han vill hinna göra innan han dör, Att se hur en 18årig sitter vid vattnet med sin bästa vän och vännen vet att hans allra bästa kompis har inte många månader kvar, att som 18årig, sitta på barnsjukhuset med sin far och få beskedet att man INTE kommer kunna bota cancern, man har gjort allt och sanningen är att du kommer att dö med denna sjukdomen, kroppen klarar inte av mer behandling, du har inte inte flera år kvar, utan du har veckor/månader kvar..
Den ångesten jag fick i bröstet när han får det här beskedet, och när hans pappa sitter bredvid och hör dom orden kan inte med ord beskrivas, jag bryter ihop var gång jag ser pappan, det är något i hans sorg som bryter ner mig, det är olika små ögonblick som gör så ont, som får en att vilja kasta sig in i filmen och pausa ta bort smärtan i hans kropp och vetskapen om att man är på väg att dö, känslan av att veta att man snart ska lämna sin familj, när man börjar berätta vilken låt man önskar till begravningen, veta som mamma att sin enda son inte kommer kunna ta studenten fast att det bara är månader till studenten, styrkan att fortsätta, att inte ge upp, att orka en dag till för hans skull... Det är extra sorgligt när han får träffa "Johan Falk" skådisen som är hans favorit, när dom sitter vid vattnet och pratar om drömmar som inte längre kommer att besannas, man ser hur fascinerad Falk var av denna unga killens mod, och känslan av orättvisa, att en så ung kille med livsglädje inte får mer tid i den här fysiska världen, och att se "Johan Falk" på begravningen gav oxå extra kramp i magen, Man önskar denna Alexander kunde se alla som var på plats och som kommer leva vidare med han som inspiration i hjärtat när livet nu går vidare !
Jag blir djupt ledsen när jag tänker på tystnaden som uppstår efter stormen, när musiken har tystnat, när alla har gått hem, när allt du kämpat för har somnat in, vad händer sen ?
Jag blir även djupt berörd av denna killens öde och alla vars story man får ta del av in i det sista, när dom på ett så modet sätt öppnar dörren får oss att ta del av deras kamp, när dom ger oss tillåtelse att förstå bättre, Hela hans familj, var gång pappan bryter ihop eller är bara tyst så kan jag känna allt han känner, när han tittar in i sons ögon eller drar ett skämt med han, man ser hur han "memorerar varje ögonblick" som han kan få ta del av när han inte längre har tillgång till de stunderna i framtiden, eller när systern kramar om han , eller när mamman numera lägger sig bredvid han i hans pojkrum och klappar han till sömns, varje minut blir som "lånat tid" och i vilket ögonblick som helst försvinner han, han kommer inte hem igen, Man blir Ledsen för hans skull Och hans familj som alltid kommer leva med minnet om hur livet kunde ha varit om Cancern inte kom in i deras liv, Jag tänker på timmarna dom kommer sitta uppe och minnas när dom fick beskedet att mamman var gravid till Alex föddes och hans första år och alla dom åren som följde sen, och tiden efter Cancerbeskedet, Och Tystnaden Nu efter han
Ett Minne av ett liv som varit som inte längre är, det lever vidare på något sätt, i minnet , ,genom hans kompisar, i bilder och I Ordet "Cancer" ! !
Mars 2017 Somnade Han In, Dagar Efter Han låg där i Sjukhussängen med familjen samlade och alla bryter ihop för första gången på riktigt, Man ser att alla har kommit till insikt, Dom har tbara immar eller dagar kvar, Han bryter ihop med orden: Jag är Inte Rädd för att Dö, Jag har accepterat det, men jag tycker bara att det är tråkigt,,, Och då kan pappan inte stå emot längre , han bryter ihop och jag bryter ihop och önskar i den stunden att ett under skulle ske.. Men Tiden Var inne för denna killen att släppa taget :(
Andra Människors tragiska öde gör att jag verkligen tar till mig livet på ett annat sätt, Jag har alltid haft ett litet beroende av att möta eller lyssna in och ta till mig människor som kämpar emot något som man knappt kan föreställa sig att en människa skulle orka, det har alltid gett mig styrka när jag själv tror att jag har nått "botten", jag behöver sugas in i deras djupaste sorg och deras mod, , förr så inspirerade det mig men det påverkat mig så mörkt och negativt , speciellt när jag inte kan göra något åt folks öde, jag blev mer hatiskt mot världen men senare tid så har andras tragiska öde ökat mer tacksamheten över att jag just NU i det här ögonblicket har jag SÅ mkt att glädjas över, Så mkt jag kan göra på egen hand utan hjälp, att mitt liv flyter på, mitt liv går inte inte ut på att besöka sjukhuset dagligen eller känna smärta varje minut , eller mitt barn, sitta på sjukhus dömd för dom som ej kommer att överleva, sitta där dag ut och dag in och glömma "verkliga livet" utanför sjukhusdörrarna, Jag är tacksam att jag är en av dom, som har tur , att bara få komma hem och beklaga över att det är skitväder eller att jag inte har råd att köpa mig allt det där extra jag bara "måååste Ha"! , men jag är väl medveten om att ingenting av det är självklart, det är inte självklart att det alltid keommer att se ut såhär , oxå därför är det också enklarare idag att släppa "små bekymmer" och fokusera på det fantastiska livet , det fina i det enkla, när folk beklagar skitsaker på jobbet eller vänner som ringer och snackar goja, jag låter det rinna av mig och vissa har jag helt tagit avstånd ifrån jag har inte tid att höra på ditt missnöje när du uppenbarligen har det så bra att största bekymret i ditt liv är att du stör dig på den där arbetskollegan som är "sååå jobbig" eller din oro över att inte ha perfekt fasad nog!, ,
Jag vill iaf inte se tillbaka på livet och veta att jag hade turen i mitt iv men tog aldrig vara på det utan ist stressade jag mig över obetydande ting i livet, om gud förbjuder att något fruktansvärt finns väntat på en, så vill jag se tillbaka och känna att att jag njöt av livet medan jag kunde iaf, att jag tilllät mig själv njuta av livet så länge det varade så enkel och sorglös coh smärtfritt ! Jag uppmanar dig att passa på att leva medan du kan! Tillåt dig själv att sprida glädje eller lite hopp för den som förlorat hoppet...
Jag vill iaf inte se tillbaka på livet och veta att jag hade turen i mitt iv men tog aldrig vara på det utan ist stressade jag mig över obetydande ting i livet, om gud förbjuder att något fruktansvärt finns väntat på en, så vill jag se tillbaka och känna att att jag njöt av livet medan jag kunde iaf, att jag tilllät mig själv njuta av livet så länge det varade så enkel och sorglös coh smärtfritt ! Jag uppmanar dig att passa på att leva medan du kan! Tillåt dig själv att sprida glädje eller lite hopp för den som förlorat hoppet...
- Vila I Frid Alexander F.alk , Mina Tankar Går Extra Mkt Till Hans Fina Familj :( -